Smålands Folkblad levde 90 år. Lika långlivat
torde väl inte Smålands Folkband, vuxenpunkbandet som uppstod på tidningen,
bli. Men gruppen, som var mest livaktig runt 1980, framträdde på nytt 2002 och
2011 (mer än 30 år efter premiären), och existerar förmodligen fortfarande. Så
vem vet hur gammalt ett Folkband kan bli?
Gruppens korta karriär kantas av en rad anekdoter:
·
Första spelningen stoppades
av polis, sedan oroliga grannar slagit larm redan när instrumenten bars in.
·
Under första spelningen för
publik, på Barnens Stadsparksdag, uppmanades gruppen av kulturnämndens
ordförande att spela tystare, eftersom man störde gymnastikuppvisningen intill.
·
På en spelning för goda
vänner i gruppens eget RockCafé lyckades man matförgifta en stor del av
publiken . (NB: Låt inte paellan, med musslor, stå över natt!)
·
Man framträdde under namnet
”Killing Cow” på Diskoteket Huset 23.30-24.00 sista december 1980. En av
låtarna var specialskriven för tillfället: 1981, hette den.
·
Kvällstidnings- och
tv-kändisen Lasse Anrell sjöng kör på låten ”I Norrahammar” vid gruppens
framträdande på musikföreningen Acnes stora musikfest i Huskvarna Folkets park
2002.
·
Ett av gruppens
framträdanden fick inställas på grund av ett tragiskt dödsfall.
·
Vid gruppens största
framträdande, som förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park 31 mars
2002, spelade man inför 1300 åskådare. Det var gruppens första spelning på 20
år.
Smålands Folkband uppstod hemma hos Ingrid
Norrman och fick inom kort sex medlemmar – också Peter Johnson, Per-Arne
Fernsund, Sven Magnusson, Nina Glans och Odd Clausen. Efter något år
anslöt en sjunde medlem – den ende som aldrig jobbat på Smålands Folkblad, utan
i stället hos konkurrenten JP – Peter Birgerstam.
När gruppen kom till någon gång i slutet av 1979
eller början av 1980 var det si och så med både kunnande och repertoar. Tre av
sex kunde spela, tre kunde det inte. Så sättningen till en början blev: två
gitarrister: Nina och PAF (båda duktiga), två basister: Sven (duktig) och
Ingrid (nybörjare) samt två vokalister: Odd och Peter (utan tidigare scenvana).
Trummor spelade ingen, Odd och Peter försökte sig på det när det behövdes, det
visade sig att Peter var minst dålig av de två.
Med tiden utvecklades gruppen dock och fick med
tiden spela på de flesta av ortens scener: I Stadsparken, på Badrock vid
Rocksjön, i PB- och ED-gymnasiernas aulor, på Rigoletto i Folkets hus,
akustiskt på visklubben Bacchi Lyra och inte minst i Huskvarna Folkets park.
Första gången som en populär attraktion på den lokala musikföreningen Acnes
största stund: en stor musikfest 3 juni 2002, huvudattraktioner Lolita Pop
och Anders F Rönnblom, och andra gången alltså som förband till Nationalteatern
20 år senare.
Den berömmelse eller ryktbarhet gruppen med tiden
fick berodde på tre saker: Det fanns en viss spänning och mystik i det faktum
att alla i gruppen var – i vissa fall ganska välkända – journalister och
rockskribenter i ortens tidningar. Och så var medlemmarna löjligt gamla, runt
30 år, några av dem hade till och med barn. Alltså mycket äldre än de flesta
andra nya band som uppstod i punkvågens spår.
Det tredje ska inte förglömmas: Låtarna. Ofta
välkända örhängen, med nya lokala, ofta rätt absurda texter, som ganska
oförskämt och ibland helt verklighetsfrämmande beskrev Vätterbygden med
ortsnamn som Jönköping, Vättersnäs, Huskvarna, Taberg, Norrahammar och
Visingsö. Därtill två låtar som tog heder och ära av lokala kändisar (den ena
framfördes försiktigt nog inte offentligt).
Det här tog nog sin början inför den stora flytten
hösten 1980 då Smålands Folkblad, tidningen alltså, skulle flyttas från Klostergatan
till nya lokaler och ny teknik i Vättersnäs. Framtiden såg alltså ljus ut och
gruppen skrev en ny text på Bob Dylans ”Knocking on heaven´s door”.
Den blev ”Flytta till Vättersnäs”. Här ett utdrag:
Jag kan höra en kyrkokör (halleluja halleluja)
men jag
längtar efter mera fräs.
Alltid
är det psalmer som stör,
därför
vill jag flytta till Vättersnäs.
Fly fly
flytta till Vättersnäs, Fly fly flytta
till Vättersnäs , Fly fly flytta till
Vättersnäs ,
Fly fly
flytta till Vättersnäs.
Vill du veta mera om vår färd?
Ta då
och öppna din tidning och läs!
Om hur
vi har vunnit en bättre värld,
nu när
vi har flyttat till Vättersnäs.
Fly fly
flytta till Vättersnäs, fly fly flytta
till Vättersnäs , fly fly flytta till
Vättersnäs , fly fly flytta till
Vättersnäs ”.
Ytterligare en låt skrevs på samma tema, efter Tom
Pettys ”You tell me”, som blev ”I Vättersnäs”:
I Vättersnäs, växer grönare gräs,
det var
svårt, men det blev vårt,
allt du
glömt, allt du hoppats och drömt,
ja, du
vet, det blir verklighet,
i
Vättersnäs.
Ja, jag
går här mitt i dammet,
men jag
har ett annat perspektiv,
där
bland väggarna av sammet,
ska vi
få ny mening med vårt liv.
I Vättersnäs, växer grönare gräs,
det var
svårt, men det blev vårt,
allt du
glömt, allt du hoppats och drömt,
ja, du
vet, det blir verklighet,
i
Vättersnäs.”
Den låten lades dock till handlingarna, eftersom
sångarna aldrig riktigt klarade av att sjunga den.
Smålands Folkband var inget korprockband.
Sambandet med tidningen var ringa, mer än att man ibland hamnade i dess
spalter. Bara två gånger skedde ett samarbete.
Första spelningen, på den fest som skulle fira att
sista tidningen gjorts i gamla lokaler och med gammal teknik, blev inställd den
också. Festen för att fira sista blytidningen avbröts hastigt och mycket olustigt
när en av tidningens kontorsanställda föll till golvet och senare avled. Mycket
smolk i glädjebägaren, inte något sug efter musik och – tänker jag nu – kanske
ett förebud om själva tidningens öde.
Andra spelningen skedde hemma hos redaktionschefen
Lennart Leijon i dennes gigantiska hus i Spånhult, Norrahammar (med stor
sannolikhet kom ”I Norrahammar” vars första ord är ”Lennart Leijon sa
till Nisse Nordh, här så blev vår lycka gjord” till inför detta). Både
festen och spelningen gick bra.
I övrigt pågick karriären utanför tidningshuset.
Det kan dock vara värt att påpeka att två tidiga spelningar skedde på
RockCafét, smeknamnet på den f d ICA-butik som upptog hela bottenplanet i Odds
och Ninas hem i Huskvarna. Att de köpte just detta hus var ingen slump, bandet
behövde ju en replokal (som efter bandets insomnande byggdes om till ett
jättelikt kök- och matrum). På dessa fester var de flesta besökarna
arbetskamrater och andra av medlemmarnas bekantskaper.
Men med tiden fick gruppen alltså en viss
berömmelse, eller ryktbarhet, och katalogen med lokalt anknutna låtar blev bara
fler och fler.
Som ”Lennart Hall”, som på melodi ”A
well respected man” hånade en lokal köpman som flydde sina skulder och
försvann till Spanien.
”En morgon var han borta och kassaskåpet tömt,
och vi undra: var det verklighet, eller
något som vi drömt?
För inte kan väl Lennart Hall helt
plötsligt ge sig av?
För han var så känd, och han var så rik,
men han drog sig inte för att lura sin
publik,
han stack utomlands med pengarna, till
Medelhavets svall.
Lennart Hall!”
”Proud Mary” förvandlades till ”Husbåt
på Vättern”:
“Jag bodde i en träkåk vid
Vättern,
sura gamla käringar störde min sömn,
hela livet kändes som en enda plåga,
tills jag flytta alltihopa ut på sjön.
Ingenting kan va bättre,
än att bo i en husbåt på Vättern,
på sommarn, sommarn, hela långa sommarn”
Då och då skrev gruppen också
egen låtar, den som väckte mest delade meningar bland medlemmarna var ”Cykla
upp till Bymarken”. Att kalla texten beskäftig är väl ingen överdrift:
”Att cykla upp till Bymarken
är både svårt och tungt,
men vi klarar av det
om vi bara tar det lugnt.
För om man knyter näven
kan man klara allt man vill,
och det går ännu bättre
om ni bara hjälper till.
För när man kommit uppför branten,
och kan skåda över kanten,
blir allt som verka sant en jävla lögn”
Vill ni studera hela Smålands Folkbands
katalog, så är det bara att leta reda på ”Smålands Folkbands Sångbok” på nätet.
Vi ska dock inte glömma bort gruppens ”hit”.
Den som man brukade spela två gånger, den finns dessutom på skiva och på
YouTube, nämligen ”A6 kanoner”, en tillspetsad version av Clashs ”Guns
of Brixton”. (A6 var på den tiden ett artilleriregemente, på samma plats
där det numera finns ett shoppingtempel).
Det är inte helt oseriöst att hävda att den
svenska covern är häftigare än det legendariska originalet, delvis på grund av
texten.
”När Säpo sparkar in dörren, och frågar
”Hur är det här?”,
ger du dig då frivilligt, eller
väntar du med gevär?
När högern marscherar, och terrorn knackar på,
då är det för sent att ångra sig, då är det
dags att slå.
Dom har fängelser och poliser,
men vi har något mer,
AAAA A6 kanoner.
AAAA A6 kanoner”.
Smålands
Folkblad var inte ens 1982 världens tryggaste arbetsplats, och till yttermera
visso hade medlemmarna liv och karriärer att fundera på. Helt plötsligt hade
halva Smålands Folkband flyttat till Göteborg och jobbade på tidningar där, och
därmed hade gruppen helt plötsligt upphört.
Sista
spelningen blev den gudabenådade – tack vare en fantastisk publik – akustiska
spelningen på visklubben Bacchi Lyra (ironiskt nog inhyst i Jönköpings-Postens
djupa källarvalv) i slutet av1982. Ingen visste det då, men en saga var över.
NOT! 20 år gick, utan att de sju
folkbandsmedlemmarna samlades under samma tak en enda gång, då erbjudandet
plötsligt kom: Vill ni vara förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets
Park på långfredagen 2002? (Möjligen hade gruppens rykte på avstånd blivit
oförtjänst gott, de flesta hade glömt hur det faktiskt lät.)
Smålands Folkblad, tidningen, hade då legat i
sin grav mer än tio år, men de sju medlemmarna i Smålands Folkband,
rockgruppen, var inte äldre och klokare än att dom efter viss eftertanke beslöt
sig att tacka ja. (Möjligen på grund av det gigantiska gaget: 1.000 kronor.)
En repetition, på skärtorsdagen,
och gruppen var tillbaka. På långfredagen 2002 inför 1300 (delvis) jublande
fans på Parkettens vidsträckta golv. En konsert på 30 minuter, ungefär lika
lång som den på Huset en nyårsafton för länge sedan, men lika hysteriskt
nervösa var de sju folkbandarna inte denna gång – gamla och blaserade som de
var nu i 50-årsåldern.
I publiken trängdes medelålders proggare med
Jönköpings socialdemokratiska kommunstyrelseordförande och hans
riksdagsledamotshustru, gruppens avlagda och nuvarande älskare och älskarinnor,
minst två tonårsdöttrar iförda gruppens legendariska Smålands Folkbandströjor
(gjorda i batik av Nina mer än 20 år tidigare) och JPs reporter som
sammanfattade det hela under rubriken ”30 minutes of fame.”
Att Smålands Folkband gjorde comeback ännu en
gång 2011 – då den äldste i gänget hunnit fylla 60 – i samband med länsmuseets
proggserie, bekräftar bara gruppens oerhörda slitstyrka. En av gruppens bästa
spelningar någonsin, men junikvällen var kall och publiken ganska lätt räknad.
”Det blåser kallt från Vättern,
ska jag resa mig och gå?” som det heter i
visan. Ganska många gjorde det.
Var det sista kapitlet i Smålands Folkbands
egen historiebok? Kanske, kanske inte. Kommer det nya erbjudanden kan vad som
helst hända.
För, som det heter i en av gruppens låtar,
hittills aldrig spelad:
”Fast åren har flytt känns ingenting nytt,
vi sjunger om Jönköping ännu en
gång,
och vi säger förlåt, om just
denna låt,
ej är Smålands Folkband sista
sång.”
