Vem vet hur gammalt ett Folkband kan bli?

Smålands Folkblad levde 90 år. Lika långlivat torde väl inte Smålands Folkband, vuxenpunkbandet som uppstod på tidningen, bli. Men gruppen, som var mest livaktig runt 1980, framträdde på nytt 2002 och 2011 (mer än 30 år efter premiären), och existerar förmodligen fortfarande. Så vem vet hur gammalt ett Folkband kan bli?

Gruppens korta karriär kantas av en rad anekdoter:

·        Första spelningen stoppades av polis, sedan oroliga grannar slagit larm redan när instrumenten bars in.

·        Under första spelningen för publik, på Barnens Stadsparksdag, uppmanades gruppen av kulturnämndens ordförande att spela tystare, eftersom man störde gymnastikuppvisningen intill.

·        På en spelning för goda vänner i gruppens eget RockCafé lyckades man matförgifta en stor del av publiken . (NB: Låt inte paellan, med musslor, stå över natt!)

·        Man framträdde under namnet ”Killing Cow” på Diskoteket Huset 23.30-24.00 sista december 1980. En av låtarna var specialskriven för tillfället: 1981, hette den.

·        Kvällstidnings- och tv-kändisen Lasse Anrell sjöng kör på låten ”I Norrahammar” vid gruppens framträdande på musikföreningen Acnes stora musikfest i Huskvarna Folkets park 2002.

·        Ett av gruppens framträdanden fick inställas på grund av ett tragiskt dödsfall.

·        Vid gruppens största framträdande, som förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park 31 mars 2002, spelade man inför 1300 åskådare. Det var gruppens första spelning på 20 år.

Smålands Folkband uppstod hemma hos Ingrid Norrman och fick inom kort sex medlemmar – också Peter Johnson, Per-Arne Fernsund, Sven Magnusson, Nina Glans och Odd Clausen. Efter något år anslöt en sjunde medlem – den ende som aldrig jobbat på Smålands Folkblad, utan i stället hos konkurrenten JP – Peter Birgerstam.

När gruppen kom till någon gång i slutet av 1979 eller början av 1980 var det si och så med både kunnande och repertoar. Tre av sex kunde spela, tre kunde det inte. Så sättningen till en början blev: två gitarrister: Nina och PAF (båda duktiga), två basister: Sven (duktig) och Ingrid (nybörjare) samt två vokalister: Odd och Peter (utan tidigare scenvana). Trummor spelade ingen, Odd och Peter försökte sig på det när det behövdes, det visade sig att Peter var minst dålig av de två.

Med tiden utvecklades gruppen dock och fick med tiden spela på de flesta av ortens scener: I Stadsparken, på Badrock vid Rocksjön, i PB- och ED-gymnasiernas aulor, på Rigoletto i Folkets hus, akustiskt på visklubben Bacchi Lyra och inte minst i Huskvarna Folkets park. Första gången som en populär attraktion på den lokala musikföreningen Acnes största stund: en stor musikfest 3 juni 2002, huvudattraktioner Lolita Pop och Anders F Rönnblom, och andra gången alltså som förband till Nationalteatern 20 år senare.

Den berömmelse eller ryktbarhet gruppen med tiden fick berodde på tre saker: Det fanns en viss spänning och mystik i det faktum att alla i gruppen var – i vissa fall ganska välkända – journalister och rockskribenter i ortens tidningar. Och så var medlemmarna löjligt gamla, runt 30 år, några av dem hade till och med barn. Alltså mycket äldre än de flesta andra nya band som uppstod i punkvågens spår.

Det tredje ska inte förglömmas: Låtarna. Ofta välkända örhängen, med nya lokala, ofta rätt absurda texter, som ganska oförskämt och ibland helt verklighetsfrämmande beskrev Vätterbygden med ortsnamn som Jönköping, Vättersnäs, Huskvarna, Taberg, Norrahammar och Visingsö. Därtill två låtar som tog heder och ära av lokala kändisar (den ena framfördes försiktigt nog inte offentligt).

Det här tog nog sin början inför den stora flytten hösten 1980 då Smålands Folkblad, tidningen alltså, skulle flyttas från Klostergatan till nya lokaler och ny teknik i Vättersnäs. Framtiden såg alltså ljus ut och gruppen skrev en ny text på Bob Dylans ”Knocking on heaven´s door”. Den blev ”Flytta till Vättersnäs”. Här ett utdrag:

Jag kan höra en kyrkokör (halleluja halleluja)

 men jag längtar efter mera fräs.

 Alltid är det psalmer som stör,

 därför vill jag flytta till Vättersnäs.

 Fly fly flytta till Vättersnäs,  Fly fly flytta till Vättersnäs ,  Fly fly flytta till Vättersnäs ,

 Fly fly flytta till Vättersnäs.

Vill du veta mera om vår färd?

 Ta då och öppna din tidning och läs!

 Om hur vi har vunnit en bättre värld,

 nu när vi har flyttat till Vättersnäs.

 Fly fly flytta till Vättersnäs,  fly fly flytta till Vättersnäs ,  fly fly flytta till Vättersnäs ,  fly fly flytta till Vättersnäs ”.

Ytterligare en låt skrevs på samma tema, efter Tom Pettys ”You tell me”, som blev ”I Vättersnäs”:

I Vättersnäs, växer grönare gräs,

 det var svårt, men det blev vårt,

 allt du glömt, allt du hoppats och drömt,

 ja, du vet, det blir verklighet,

 i Vättersnäs.

 Ja, jag går här mitt i dammet,

 men jag har ett annat perspektiv,

 där bland väggarna av sammet,

 ska vi få ny mening med vårt liv.

I Vättersnäs, växer grönare gräs,

 det var svårt, men det blev vårt,

 allt du glömt, allt du hoppats och drömt,

 ja, du vet, det blir verklighet,

 i Vättersnäs.”

Den låten lades dock till handlingarna, eftersom sångarna aldrig riktigt klarade av att sjunga den.

Smålands Folkband var inget korprockband. Sambandet med tidningen var ringa, mer än att man ibland hamnade i dess spalter. Bara två gånger skedde ett samarbete.

Första spelningen, på den fest som skulle fira att sista tidningen gjorts i gamla lokaler och med gammal teknik, blev inställd den också. Festen för att fira sista blytidningen avbröts hastigt och mycket olustigt när en av tidningens kontorsanställda föll till golvet och senare avled. Mycket smolk i glädjebägaren, inte något sug efter musik och – tänker jag nu – kanske ett förebud om själva tidningens öde.

Andra spelningen skedde hemma hos redaktionschefen Lennart Leijon i dennes gigantiska hus i Spånhult, Norrahammar (med stor sannolikhet kom ”I Norrahammar” vars första ord är ”Lennart Leijon sa till Nisse Nordh, här så blev vår lycka gjord” till inför detta). Både festen och spelningen gick bra.

I övrigt pågick karriären utanför tidningshuset. Det kan dock vara värt att påpeka att två tidiga spelningar skedde på RockCafét, smeknamnet på den f d ICA-butik som upptog hela bottenplanet i Odds och Ninas hem i Huskvarna. Att de köpte just detta hus var ingen slump, bandet behövde ju en replokal (som efter bandets insomnande byggdes om till ett jättelikt kök- och matrum). På dessa fester var de flesta besökarna arbetskamrater och andra av medlemmarnas bekantskaper. 

 Men med tiden fick gruppen alltså en viss berömmelse, eller ryktbarhet, och katalogen med lokalt anknutna låtar blev bara fler och fler.

 Som ”Lennart Hall”, som på melodi ”A well respected man” hånade en lokal köpman som flydde sina skulder och försvann till Spanien.

 ”En morgon var han borta och kassaskåpet tömt,

och vi undra: var det verklighet, eller något som vi drömt?

För inte kan väl Lennart Hall helt plötsligt ge sig av?

 För han var så känd, och han var så rik,

men han drog sig inte för att lura sin publik,

 han stack utomlands med pengarna, till Medelhavets svall.

Lennart Hall!”

”Proud Mary” förvandlades till ”Husbåt på Vättern”:

“Jag bodde i en träkåk vid Vättern,
sura gamla käringar störde min sömn,
hela livet kändes som en enda plåga,
tills jag flytta alltihopa ut på sjön.
Ingenting kan va bättre,
än att bo i en husbåt på Vättern,
på sommarn, sommarn, hela långa sommarn”

Då och då skrev gruppen också egen låtar, den som väckte mest delade meningar bland medlemmarna var ”Cykla upp till Bymarken”. Att kalla texten beskäftig är väl ingen överdrift:

”Att cykla upp till Bymarken

 är både svårt och tungt,

 men vi klarar av det

 om vi bara tar det lugnt.

 För om man knyter näven

 kan man klara allt man vill,

 och det går ännu bättre

 om ni bara hjälper till.

 För när man kommit uppför branten,

 och kan skåda över kanten,

 blir allt som verka sant en jävla lögn”

 Vill ni studera hela Smålands Folkbands katalog, så är det bara att leta reda på ”Smålands Folkbands Sångbok” på nätet.

 Vi ska dock inte glömma bort gruppens ”hit”. Den som man brukade spela två gånger, den finns dessutom på skiva och på YouTube, nämligen ”A6 kanoner”, en tillspetsad version av Clashs ”Guns of Brixton”. (A6 var på den tiden ett artilleriregemente, på samma plats där det numera finns ett shoppingtempel).

 Det är inte helt oseriöst att hävda att den svenska covern är häftigare än det legendariska originalet, delvis på grund av texten.

”När Säpo sparkar in dörren, och frågar ”Hur är det här?”,

ger du dig då frivilligt, eller väntar du med gevär?

 När högern marscherar, och terrorn knackar på,

 då är det för sent att ångra sig, då är det dags att slå.

Dom har fängelser och poliser,

men vi har något mer,

 AAAA A6 kanoner.

AAAA A6 kanoner”.

 Smålands Folkblad var inte ens 1982 världens tryggaste arbetsplats, och till yttermera visso hade medlemmarna liv och karriärer att fundera på. Helt plötsligt hade halva Smålands Folkband flyttat till Göteborg och jobbade på tidningar där, och därmed hade gruppen helt plötsligt upphört.

 Sista spelningen blev den gudabenådade – tack vare en fantastisk publik – akustiska spelningen på visklubben Bacchi Lyra (ironiskt nog inhyst i Jönköpings-Postens djupa källarvalv) i slutet av1982. Ingen visste det då, men en saga var över.

 NOT! 20 år gick, utan att de sju folkbandsmedlemmarna samlades under samma tak en enda gång, då erbjudandet plötsligt kom: Vill ni vara förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park på långfredagen 2002? (Möjligen hade gruppens rykte på avstånd blivit oförtjänst gott, de flesta hade glömt hur det faktiskt lät.)

 Smålands Folkblad, tidningen, hade då legat i sin grav mer än tio år, men de sju medlemmarna i Smålands Folkband, rockgruppen, var inte äldre och klokare än att dom efter viss eftertanke beslöt sig att tacka ja. (Möjligen på grund av det gigantiska gaget: 1.000 kronor.)

En repetition, på skärtorsdagen, och gruppen var tillbaka. På långfredagen 2002 inför 1300 (delvis) jublande fans på Parkettens vidsträckta golv. En konsert på 30 minuter, ungefär lika lång som den på Huset en nyårsafton för länge sedan, men lika hysteriskt nervösa var de sju folkbandarna inte denna gång – gamla och blaserade som de var nu i 50-årsåldern.

 I publiken trängdes medelålders proggare med Jönköpings socialdemokratiska kommunstyrelseordförande och hans riksdagsledamotshustru, gruppens avlagda och nuvarande älskare och älskarinnor, minst två tonårsdöttrar iförda gruppens legendariska Smålands Folkbandströjor (gjorda i batik av Nina mer än 20 år tidigare) och JPs reporter som sammanfattade det hela under rubriken ”30 minutes of fame.”

 Att Smålands Folkband gjorde comeback ännu en gång 2011 – då den äldste i gänget hunnit fylla 60 – i samband med länsmuseets proggserie, bekräftar bara gruppens oerhörda slitstyrka. En av gruppens bästa spelningar någonsin, men junikvällen var kall och publiken ganska lätt räknad.

 ”Det blåser kallt från Vättern,

 ska jag resa mig och gå?” som det heter i visan. Ganska många gjorde det.

 Var det sista kapitlet i Smålands Folkbands egen historiebok? Kanske, kanske inte. Kommer det nya erbjudanden kan vad som helst hända.

 För, som det heter i en av gruppens låtar, hittills aldrig spelad:

 ”Fast åren har flytt känns ingenting nytt,

vi sjunger om Jönköping ännu en gång,

och vi säger förlåt, om just denna låt,

ej är Smålands Folkband sista sång.”