Smålands Folkband fick Jönköpings-Posten att skälva i grunden
1982 började hjulen snurra långsammare på ekipaget Smålands Folkband. Basisten "Hot Hedvig" Ingrid bodde i Egypten med sin pojkvän, flera andra i bandet stod också och packade kappsäcken med sikte på Göteborg.
Men en sista spelning skulle det bli. Att det var den sista spelningen (på 1900-talet, alltså) var det nog ingen som anade men däremot förstod dom flesta att det var det kanske bästa framträdandet någonsin, och helt klart den mest tacksamma publiken.
Bacchi Lyra var en klassisk visklubb i källarvalven under Jönköpings-Posten - bara en sån sak! - som genom åren hade gästats av alla stora svenska vissångare, några mindre kända samt inte så utländska storheter. Dit inbjöds alltså Smålands Folkband, men tanken var att det hela skulle ske akustiskt...
Akustiskt! Smålands Folkbands medlemmar hade alltid - något ologiskt - trott att de små defekterna i kunnandet och framförandet doldes av högtalarna. Att spela och - inte minst - sjunga i en lokal där man (i teorin) kunde höra en knappnål falla, skrämde med andra ord skiten ur somliga.
Gruppen var dock mera smickrad än skrämd och bestämde sig för att ställa upp, dock med elektrisk bas och med trummisen förvandlad till "percussion".
Och vilken spelning det blev! Publiken var nämligen, minst sagt, med på noterna. De lokalironiska klacksparkarna i texterna hördes ju bättre än någonsin, och om sångarna sjöng falskt nångång... Ja, vem gör inte det?
Det visade sig att "A6 kanoner" och "Husbåt på Vättern" var som gjorda för unplugged, "Cykla upp till Bymarken" är ju akustisk till hela sin natur,.
För att inte tala om "Flytta till Vättersnäs". Tänk att höra hela publiken sjunga med i refrängen och klappa takten, det var som om låten aldrig skulle ta slut...
Så om Bacchi Lyra var slutet för Smålands Folkband, så var det verkligen ett lyckligt slut.
(Fast - visade det sig - fortsättning följde. Nästan 20 år senare.)
måndag 30 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Sikta mot stjärnorna
3 juli 1982. Vem kan glömma?
Folkbandets konsert utspelade sig inte i den stora inomhuslokal där de skulle framträda 20 år senare, men utomhusscenen lite längre ned i backen (den där man långt senare kunde avnjuta Alf Henrikssons huskvarnapjäs Bara tusen korta år) går inte av för hackor heller.
Där spelade Smålands Folkband denna junihelg 1982 inför fullsatta läktare, och en extra attraktion var att man för första gången erbjöd en körsångare på slagnumret "I Norrahammar". Nämligen den rödhårige rockkritikern med mera från Aftonbladet Lasse Anrell, tv-kändis i Sikta mot stjärnorna och själv f d JP-journalist samt god vän till flera i gruppen. (Dessutom medlem i kvällsblaskans betydligt mer kortlivade experiment Stina Hagen Band.)
Roligt. Men egentligen onödigt. Smålands Folkband behövde knappast draghjälp dessa förlovade dagar 1982. Allt flöt, låtarna satt som dom skulle och publiken var med på noterna.
Musikföreningen Acne - vars tidning följaktligen hette Mütolac, den enda tidningen som gav Smålands Folkblad det porträtt över helt uppslag gruppen så väl förtjänade - arrangerade stor musikfest i Folkets Park. Svenska gruppen Lolita Pop var det stora namnet, men massor av artister deltog, Smålands Folkband en av dem.
Folkbandets konsert utspelade sig inte i den stora inomhuslokal där de skulle framträda 20 år senare, men utomhusscenen lite längre ned i backen (den där man långt senare kunde avnjuta Alf Henrikssons huskvarnapjäs Bara tusen korta år) går inte av för hackor heller.
Där spelade Smålands Folkband denna junihelg 1982 inför fullsatta läktare, och en extra attraktion var att man för första gången erbjöd en körsångare på slagnumret "I Norrahammar". Nämligen den rödhårige rockkritikern med mera från Aftonbladet Lasse Anrell, tv-kändis i Sikta mot stjärnorna och själv f d JP-journalist samt god vän till flera i gruppen. (Dessutom medlem i kvällsblaskans betydligt mer kortlivade experiment Stina Hagen Band.)
Roligt. Men egentligen onödigt. Smålands Folkband behövde knappast draghjälp dessa förlovade dagar 1982. Allt flöt, låtarna satt som dom skulle och publiken var med på noterna.
onsdag 25 augusti 2010
Till kronprinsessans ära?
Fredagen 1 oktober 1982
Huset där Comfort Hotel Victoria nu ligger på F E Elmgrens gata i Jönköping har en anrik historia. En tid höll Sveriges Radio till där, Margareta Andermo (f d Johansson), mångårig radiomedarbetare med stor erfarenhet av biståndsprojekt var med på den tiden.
Sedan blev där Bokcafé Victoria under ett tiotal år. Bokcafét var löst anknutet till vänsterpartiet men attraherade också en hel del personer som kände sig som vänster utan att vara partiaktiva. Med tiden slogs Victoria ihop med ett annat bokcafé, nämligen Mot Strömmen, och flyttade till Kulturhuset med det logiska namnet Bokcafét.
(Ytterligare några bokcaféer kunde Jönköping erbjuda, Matts Nilssons privata anläggning på Klostergatan och så hade säkert kpml(r) något liknande.)
1982 inbjöd Bokcafé Viktoria en rad jönköpingsgrupper som ansågs ha hjärtat på rätt sida (dvs vänster) att spela på cafét på lördagarna. En sådan spelning gjorde Smålands Folkband en lördag i slutet av augusti, alltså bara en kort tid före riksdagsvalet i mitten av september.
Dret märkliga inträffade i samband med den spelningen att Odd, som egentligen var inkallad på repövning, lyckades utverka permission för att vara med på denna konsert, så att gruppen följaktligen kunde framträda förhållandevis ordinarie.
(Tveksamt dock om Ingrid, den ena basisten, var med. Kanske var hon i Egypten vid det laget.)
Dessutom var det här enda tillfället då gruppen framförde sin försvenskade version av Neil Youngs "Powderfinger". Inget mer av texten till den återstår i författarens huvud än de första två raderna, "Vakna mamma, kan du höra sjömännen som sjunger? Ja, dom ger hals för att höra ekot från land..."
Publiken var gisningsvis ett 25-tal personer. De var de enda som någonsin fick höra just den låten framföras från scen av Smålands Folkband.
Huset där Comfort Hotel Victoria nu ligger på F E Elmgrens gata i Jönköping har en anrik historia. En tid höll Sveriges Radio till där, Margareta Andermo (f d Johansson), mångårig radiomedarbetare med stor erfarenhet av biståndsprojekt var med på den tiden.
Sedan blev där Bokcafé Victoria under ett tiotal år. Bokcafét var löst anknutet till vänsterpartiet men attraherade också en hel del personer som kände sig som vänster utan att vara partiaktiva. Med tiden slogs Victoria ihop med ett annat bokcafé, nämligen Mot Strömmen, och flyttade till Kulturhuset med det logiska namnet Bokcafét.
(Ytterligare några bokcaféer kunde Jönköping erbjuda, Matts Nilssons privata anläggning på Klostergatan och så hade säkert kpml(r) något liknande.)
1982 inbjöd Bokcafé Viktoria en rad jönköpingsgrupper som ansågs ha hjärtat på rätt sida (dvs vänster) att spela på cafét på lördagarna. En sådan spelning gjorde Smålands Folkband en lördag i slutet av augusti, alltså bara en kort tid före riksdagsvalet i mitten av september.
Dret märkliga inträffade i samband med den spelningen att Odd, som egentligen var inkallad på repövning, lyckades utverka permission för att vara med på denna konsert, så att gruppen följaktligen kunde framträda förhållandevis ordinarie.
(Tveksamt dock om Ingrid, den ena basisten, var med. Kanske var hon i Egypten vid det laget.)
Dessutom var det här enda tillfället då gruppen framförde sin försvenskade version av Neil Youngs "Powderfinger". Inget mer av texten till den återstår i författarens huvud än de första två raderna, "Vakna mamma, kan du höra sjömännen som sjunger? Ja, dom ger hals för att höra ekot från land..."
Publiken var gisningsvis ett 25-tal personer. De var de enda som någonsin fick höra just den låten framföras från scen av Smålands Folkband.
En kväll på Roddarnas (eller två)
Och så finns det spelningar som man nätt och jämnt minns...
I varje fall finns det gott om roddare i Jönköping och Huskvarna. Och då avses inte sådana där muskulösa personer som bär ut och in instrumenten och kopplar in sladdarna medan gruppens medlemmar dricker öl. Några sådana roadies hade Smålands Folkband aldrig. (Groupies var det också tunnsått med.)
Bära fick man göra själv. Å andra sidan vägde grejorna inte så mycket. Skrymmande var dom inte heller - gick lätt in i Odds Saab 95. Smålands Folkband var inte Pink Floyd precis,
Men Roddare alltså. Sådana som ror. Både Jönköping och Huskvarna har sådana, kanske beror det på den överväldigande tillgången på vatten. (Samma sak kan f ö sägas om kanotister.)
Och dessa roddare har sina Roddarnas. Lokaler där dom sitter och putsar sina åror samt diskuterar styrketräning. (Har f ö läst en bok som hävdar att ingen - ingen! - sport gör lika ont som just rodd.) Och så hyr dom ut lokalerna på helgerna till folk som vill festa.
Roddarnas i Huskvarna ligger vid Vättern. Där spelade Smålands Folkband en lördag kväll (1981?) på en fest arrangerad av en österrikare vars hustru råkar vara syster till en av Smålands Folkbands medlemmar. (Både har rötterna i Hjulfhult. Nej, inte österrikaren.)
Mycket mera kan inte sägas just nu om den spelningen.
Mer än att den avvek på två sätt: Bättre mat (och dryck*) än vid normala spelningar. Och en publik som var mera intresserad av annat.
Men. Visst spelade Folkbandet en annan lördag kväll på Roddarnas i Jönköping? (Som ligger vid Munksjön.) Eller?
*Folkbandet var naturligtvis drogfritt. I varje fall i samband med spelning. I varje fall i princip.
I varje fall finns det gott om roddare i Jönköping och Huskvarna. Och då avses inte sådana där muskulösa personer som bär ut och in instrumenten och kopplar in sladdarna medan gruppens medlemmar dricker öl. Några sådana roadies hade Smålands Folkband aldrig. (Groupies var det också tunnsått med.)
Bära fick man göra själv. Å andra sidan vägde grejorna inte så mycket. Skrymmande var dom inte heller - gick lätt in i Odds Saab 95. Smålands Folkband var inte Pink Floyd precis,
Men Roddare alltså. Sådana som ror. Både Jönköping och Huskvarna har sådana, kanske beror det på den överväldigande tillgången på vatten. (Samma sak kan f ö sägas om kanotister.)
Och dessa roddare har sina Roddarnas. Lokaler där dom sitter och putsar sina åror samt diskuterar styrketräning. (Har f ö läst en bok som hävdar att ingen - ingen! - sport gör lika ont som just rodd.) Och så hyr dom ut lokalerna på helgerna till folk som vill festa.
Roddarnas i Huskvarna ligger vid Vättern. Där spelade Smålands Folkband en lördag kväll (1981?) på en fest arrangerad av en österrikare vars hustru råkar vara syster till en av Smålands Folkbands medlemmar. (Både har rötterna i Hjulfhult. Nej, inte österrikaren.)
Mycket mera kan inte sägas just nu om den spelningen.
Mer än att den avvek på två sätt: Bättre mat (och dryck*) än vid normala spelningar. Och en publik som var mera intresserad av annat.
Men. Visst spelade Folkbandet en annan lördag kväll på Roddarnas i Jönköping? (Som ligger vid Munksjön.) Eller?
*Folkbandet var naturligtvis drogfritt. I varje fall i samband med spelning. I varje fall i princip.
tisdag 24 augusti 2010
En rökbomb i ED-aulan
27 februari i Erik Dahlberggymnasiets aula
Under sina två år i Jönköpings rockvärld på det tidiga 1980-talet växte Smålands Folkband långsamt in i sin roll som en av stadens musikaliska institutioner.
Med tiden var det en självklar sak att gruppen skulle inbjudas att delta när det arrangerades rockmusik.
Ett sådant tillfälle var en konsert i Erik Dahlberg-gymnasiets aula en lördag kväll. Sex-sju olika grupper deltog, kvällens huvudattraktion hette Nattwind, men Folkbandet var näst sist. Och följaktligen näst störst.
Spelningen som sådan vatr problemfri. Folkbandet kunde sina saker vid det här laget och framförde sina låtar med självklar auktoritet.
Jönköpings dåvarande musikfixare nummer ett Lennart "Lucas" Söderberg var på något sätt inblandad i detta evenemang, och kanske en av de skyldiga till kvällens överraskning.
Under Folkbandets sista låt briserade nämligen en rökgranat under Peter Blondes trumset till samtliga medlemmars lika delar förvåning och förtjusning.
Effektfullare blev det inte under gruppens karriär. Ljusshow kom aldrig på tal, men rök bjöds det alltså på denna lördagskväll i ED-aulan.
(När var det här? Gissningsvis första halvåret 1982.)
Under sina två år i Jönköpings rockvärld på det tidiga 1980-talet växte Smålands Folkband långsamt in i sin roll som en av stadens musikaliska institutioner.
Med tiden var det en självklar sak att gruppen skulle inbjudas att delta när det arrangerades rockmusik.
Ett sådant tillfälle var en konsert i Erik Dahlberg-gymnasiets aula en lördag kväll. Sex-sju olika grupper deltog, kvällens huvudattraktion hette Nattwind, men Folkbandet var näst sist. Och följaktligen näst störst.
Spelningen som sådan vatr problemfri. Folkbandet kunde sina saker vid det här laget och framförde sina låtar med självklar auktoritet.
Jönköpings dåvarande musikfixare nummer ett Lennart "Lucas" Söderberg var på något sätt inblandad i detta evenemang, och kanske en av de skyldiga till kvällens överraskning.
Under Folkbandets sista låt briserade nämligen en rökgranat under Peter Blondes trumset till samtliga medlemmars lika delar förvåning och förtjusning.
Effektfullare blev det inte under gruppens karriär. Ljusshow kom aldrig på tal, men rök bjöds det alltså på denna lördagskväll i ED-aulan.
(När var det här? Gissningsvis första halvåret 1982.)
Stödkonsert för Brandstationen
En annan konsert som är lätt att datumbestämma, utspelade sig 16 maj 1982.
Detta var mitt under den häftigaste brandstations-kampen i Jönköping. Om ockupanterna fortfarande höll ut i Gamla Brandstationen eller redan hade blivit utkastade, får vara osagt.
Men de många anhängarna aktiverade sig på olika sätt. Bland annat fixade KF Sjöbo och dess ständige entusiast "Edde" Nilsson en stödkonsert i Folkets hus, på Rigoletto. (Där Folkbandet spelat en gång tidigare, under helt andra omständigheter.)
Smålands Folkband inbjöds självklart att delta i kampen, och svarade givetvis ja. Dock på ett villkor: Folkbandet krävde att få spela först.
Det var nämligen arbetsdag (lördag? söndag?), och minst en av gruppens medlemmar var tvungen att börja tjäna det fria ordet strax därefter.
Så blev det också. När ett nästan ändlöst ljudtestande äntligen var över steg Smålands Folkband upp på scenen för att med eftertryck ställa sig bakom kravet att Gamla Brandstationen skulle överlämnas till Folket.
För att demonstrera detta krav ännu tydligare hade gruppen försett sin kändaste låt med en ny refräng:
"Dom vill ha dockor av vax i lokalen, men det vill inte vi! A-A-A-A BRANDSTATIONEN!" (på melodi A 6 Kanoner.)
Detta var mitt under den häftigaste brandstations-kampen i Jönköping. Om ockupanterna fortfarande höll ut i Gamla Brandstationen eller redan hade blivit utkastade, får vara osagt.
Men de många anhängarna aktiverade sig på olika sätt. Bland annat fixade KF Sjöbo och dess ständige entusiast "Edde" Nilsson en stödkonsert i Folkets hus, på Rigoletto. (Där Folkbandet spelat en gång tidigare, under helt andra omständigheter.)
Smålands Folkband inbjöds självklart att delta i kampen, och svarade givetvis ja. Dock på ett villkor: Folkbandet krävde att få spela först.
Det var nämligen arbetsdag (lördag? söndag?), och minst en av gruppens medlemmar var tvungen att börja tjäna det fria ordet strax därefter.
Så blev det också. När ett nästan ändlöst ljudtestande äntligen var över steg Smålands Folkband upp på scenen för att med eftertryck ställa sig bakom kravet att Gamla Brandstationen skulle överlämnas till Folket.
För att demonstrera detta krav ännu tydligare hade gruppen försett sin kändaste låt med en ny refräng:
"Dom vill ha dockor av vax i lokalen, men det vill inte vi! A-A-A-A BRANDSTATIONEN!" (på melodi A 6 Kanoner.)
fredag 20 augusti 2010
En junisöndag 1982 i historieböckerna
Jönköpings Stadspark 6 juni 1982
En och annan av Smålands Folkbands spelningar finns datummärkt i historieböckerna, ja, fast inte just av den anledningen.
Som konserten i Jönköpings Stadspark första söndagen i juni 1982, en del av en kommunal kultursatsning på den nya scenen på Stadsparkens översida, vid något som kanske heter Värendsberget.
Scenen uppspikad mer eller mindre egenhändigt av Lars Stalin (uttalas så att det rimmar på Wallin), Jönköpings egen Mr Arkitekt, mannen vars vision skapade miljonprogramområdet Råslätt, fast så här år 1982 ordförande i KAJ, Kulturalliansen Jönköping.
På denna scen stod denna junisöndag alltså Smålands Folkband, och solen sken ned över både bandet och ett 75-tal åskådare. Men det som historieböckerna minns är en händelse samma dag i Paris, på tennisarenan Roland Garros, där den då blott 17-årige smålänningen Mats Wilander erövrade sin första stora titel genom finalsegern mot Guillermo Vilas, Argentina.
Så det första som hörs på den kassettupptagning som finns bevarad från spelningen är gitarristen PA Fernsunds korthuiggna hälsning till publiken:
- Wilander vann, 1-6, 7-6, 6-0, 6-4,
Spritt jubel, Det var ingen tennispublik detta.
Desto större (och till synes oförklarliga) ovationer utbryter senare, under introt till A6 Kanoner, och orsaken var denna:
Gruppens ena sångare Odd krängde av sig sin t-shirt med Smålands Folkbands logga och avslöjade därmed att han bar en annan under: en nytryckt t-shirt med budskapet att Gamla Brandstationen skulle bli ett Ungdomens Hus.
För detta var ju mitt under brandstationskampens era. Natten mellan Valborg och 1 Maj 1982 hade, datumet valt med tydlig symbolik, denna byggnad ockuperats av ett antal aktivister med kravet att lokalerna, nu när räddningstjänsten flyttat till Rosenlund, skulle bli ett musik- och aktivitetshus. (Det tyckte inte politikerna, som föredrog att inhysa Dr Skoras Vaxkabinett där, alltihopa plågades svårt av ett löjets skimmer.)
Brandstationen hamnade till sist i Länsmusikens händer, och ungdomarna fick lokaler på tändsticksområdet. Men det ät en annan historia.
Själva konserten denna junisöndag gick bra. Detta var under Smålands Folkbands storhetstid. (Första storhetstid?)
En och annan av Smålands Folkbands spelningar finns datummärkt i historieböckerna, ja, fast inte just av den anledningen.
Som konserten i Jönköpings Stadspark första söndagen i juni 1982, en del av en kommunal kultursatsning på den nya scenen på Stadsparkens översida, vid något som kanske heter Värendsberget.
Scenen uppspikad mer eller mindre egenhändigt av Lars Stalin (uttalas så att det rimmar på Wallin), Jönköpings egen Mr Arkitekt, mannen vars vision skapade miljonprogramområdet Råslätt, fast så här år 1982 ordförande i KAJ, Kulturalliansen Jönköping.
På denna scen stod denna junisöndag alltså Smålands Folkband, och solen sken ned över både bandet och ett 75-tal åskådare. Men det som historieböckerna minns är en händelse samma dag i Paris, på tennisarenan Roland Garros, där den då blott 17-årige smålänningen Mats Wilander erövrade sin första stora titel genom finalsegern mot Guillermo Vilas, Argentina.
Så det första som hörs på den kassettupptagning som finns bevarad från spelningen är gitarristen PA Fernsunds korthuiggna hälsning till publiken:
- Wilander vann, 1-6, 7-6, 6-0, 6-4,
Spritt jubel, Det var ingen tennispublik detta.
Desto större (och till synes oförklarliga) ovationer utbryter senare, under introt till A6 Kanoner, och orsaken var denna:
Gruppens ena sångare Odd krängde av sig sin t-shirt med Smålands Folkbands logga och avslöjade därmed att han bar en annan under: en nytryckt t-shirt med budskapet att Gamla Brandstationen skulle bli ett Ungdomens Hus.
För detta var ju mitt under brandstationskampens era. Natten mellan Valborg och 1 Maj 1982 hade, datumet valt med tydlig symbolik, denna byggnad ockuperats av ett antal aktivister med kravet att lokalerna, nu när räddningstjänsten flyttat till Rosenlund, skulle bli ett musik- och aktivitetshus. (Det tyckte inte politikerna, som föredrog att inhysa Dr Skoras Vaxkabinett där, alltihopa plågades svårt av ett löjets skimmer.)
Brandstationen hamnade till sist i Länsmusikens händer, och ungdomarna fick lokaler på tändsticksområdet. Men det ät en annan historia.
Själva konserten denna junisöndag gick bra. Detta var under Smålands Folkbands storhetstid. (Första storhetstid?)
tisdag 17 augusti 2010
Succé vid Rocksjön
Badrock var en klassisk sommarattraktion i Jönköping på sin tid, finansierad av kommunen i avsikt att de sommarlediga ungdomarna skulle få en vettig sysselsättning i stället för att göra något dumt. En kväll i veckan bjöds dom på rockkonsert med lokala band på någon scen i trakten.
Denna sommar, 1981, var det scenen vid Rocksjön – ja, alla ni som inte är jönköpingsbor, sjön heter faktiskt så – som bjöd på Badrock. Smålands Folkband hade 1981 blivit så pass välkända och ryktbara att det inte gick att exkludera dem.
Spelningen på Badrock gick som smort. Bandet var nu sju personer starkt, med den udda sättningen två sångare, två gitarrister, två basister och nu en riktig trummis!
Peter Birgerstam hävdar i och för sig att han inte kan spela trummor, och sin berömmelse dittills hade han fått från dubbel-singeln ”Kan jag kraschlanda här hos dig” under pseudonymen Peter Blonde.
Det är dock ingen tvekan att det blev en helt annan ordning och reda på låtarna med Peter B som motor.
Av inspelningarna som finns från det här tillfället framgår att Smålands Folkband var på utmärkt spelhumör och att A6 kanoner redan nu var gruppens hit.
(Inspelningarna finns på gruppens första hembrända cd. Två av låtarna återfinns också på punksamlingen "Rock against raggare volym 2".
Långa timmar en lördag på Rigoletto
Konsert på Rigoletto, Jönköpings Folkets hus, en sen lördagskväll.
En av dom första gångerna, kanske den allra första, som Smålands Folkband framträdde inför en rikt5ig konsertpublik, en som betalat för att gå på rockkonsert.
Det skedde sent en lördagskväll på i den stora lokal som finns länst ned i Jönköpings Folkets Hus, på den tiden känd som Rigoletto, och mest nyttjad som danslokal.
Här skulle Smålands Folkband framträda tillsammans med en rad andra band denna lördag.
Det som satt mest spår i minnet var inte själva konserten, den var snabbt överstökad, utan den långa,långa nervösa väntetiden på en loge, en trappa upp från Rigoletto. Där satt vi och svettades och tuggade på våra naglar och småpratade timme efter timme. (Så kändes det ii alla fall.)
Så till sist! Plats på scen! Ge järnet!
Hur det gick? Hur det lät? Svårt att säga nu så här långt efteråt. Men det känns fortfarande bra.
En av dom första gångerna, kanske den allra första, som Smålands Folkband framträdde inför en rikt5ig konsertpublik, en som betalat för att gå på rockkonsert.
Det skedde sent en lördagskväll på i den stora lokal som finns länst ned i Jönköpings Folkets Hus, på den tiden känd som Rigoletto, och mest nyttjad som danslokal.
Här skulle Smålands Folkband framträda tillsammans med en rad andra band denna lördag.
Det som satt mest spår i minnet var inte själva konserten, den var snabbt överstökad, utan den långa,långa nervösa väntetiden på en loge, en trappa upp från Rigoletto. Där satt vi och svettades och tuggade på våra naglar och småpratade timme efter timme. (Så kändes det ii alla fall.)
Så till sist! Plats på scen! Ge järnet!
Hur det gick? Hur det lät? Svårt att säga nu så här långt efteråt. Men det känns fortfarande bra.
Triumfartad men nervös nyårskonsert
Konsert på Diskotek Huset 31 december 1980.
Ett genombrott? Eller en katastrof?
Att få framträda på Jönköpings just då kändaste diskotek sista halvtimmen av 1980 kändes ju som ett lyft, men också ganska så nervöst. I sin uppsluppna blandning av hysteri och stolthet inför detta framträdande valde Smålands Folkband att framträda under pseudonym!
För att högtidlighålla minnet av en episod då en av gruppmedlemmarna i sin ungdom – enligt myten – med sitt dåvarande band hemma på bondgården spelade så högt att en stackars kalv förpassades till dom sälla jaktmarkerna, agerade bandet då och då under namnet Mördarkossan. För denna nyårsspelning spetsades namnet ytterligare till Killing Cow.
”Killing Cow from Aberdeen”, som Peter presenterade bandet när spelningen väl startade. En illusion som säkert gick förlorad ungefär 15 sekunder senare när man började sjunga på svenska.
Några märkliga saker hände under själva nyårsafton medan timmarna tickade fram mot spelningen:
Bandet stoppades av polisen när man plockat in samtliga sex medlemmar plus en groupie i en och samma bil, Ninas i och för sig gigantiska Volvo 244. (Det var Odd som körde.) För många på en gång, tyckte poliserna, så den fortsatta transporten hem till Ingrids hus fick ske i två omgångar.
Och under ganska många timmars väntan därhemma hos Ingrid drabbades minst två av medlemmarna (Nina och Peter) av en så akut nervositetsfrossa att dom rullade in sig i allt Ingrid hade av filtar och täcken, men fortsatte ändå skaka tänder.
Själva spelningen då? Piece of cake. Den gick rätt bra, även om publiken nog var ganska frågande. Och Sven lyckades inte riktigt få de unga flickorna nedanför scenen att dansa….
Kuriosa: Uffe Neidemars klassiker ”Häng med på party” ingick i låtlistan. (Vill jag minnas.)
Ett genombrott? Eller en katastrof?
Att få framträda på Jönköpings just då kändaste diskotek sista halvtimmen av 1980 kändes ju som ett lyft, men också ganska så nervöst. I sin uppsluppna blandning av hysteri och stolthet inför detta framträdande valde Smålands Folkband att framträda under pseudonym!
För att högtidlighålla minnet av en episod då en av gruppmedlemmarna i sin ungdom – enligt myten – med sitt dåvarande band hemma på bondgården spelade så högt att en stackars kalv förpassades till dom sälla jaktmarkerna, agerade bandet då och då under namnet Mördarkossan. För denna nyårsspelning spetsades namnet ytterligare till Killing Cow.
”Killing Cow from Aberdeen”, som Peter presenterade bandet när spelningen väl startade. En illusion som säkert gick förlorad ungefär 15 sekunder senare när man började sjunga på svenska.
Några märkliga saker hände under själva nyårsafton medan timmarna tickade fram mot spelningen:
Bandet stoppades av polisen när man plockat in samtliga sex medlemmar plus en groupie i en och samma bil, Ninas i och för sig gigantiska Volvo 244. (Det var Odd som körde.) För många på en gång, tyckte poliserna, så den fortsatta transporten hem till Ingrids hus fick ske i två omgångar.
Och under ganska många timmars väntan därhemma hos Ingrid drabbades minst två av medlemmarna (Nina och Peter) av en så akut nervositetsfrossa att dom rullade in sig i allt Ingrid hade av filtar och täcken, men fortsatte ändå skaka tänder.
Själva spelningen då? Piece of cake. Den gick rätt bra, även om publiken nog var ganska frågande. Och Sven lyckades inte riktigt få de unga flickorna nedanför scenen att dansa….
Kuriosa: Uffe Neidemars klassiker ”Häng med på party” ingick i låtlistan. (Vill jag minnas.)
Ödesdigert slut på festen
Konsert på Smålands Folkblads officin, Klostergatan 18 oktober 1980. (Inställd.)
I väntan på att sista tidningen ska tryckas (med de klassiska raderna ”I Vättersnäs växer grönare gräs” på förstasidan) festas det i de lokaler som Smålands Folkblad strax ska lämna. Stämningen är hög, och Smålands Folkband har burit in sina instrument. Gruppen ska förnöja arbetskamraterna med lite musik för att förgylla festen. I väntan på detta spelas det musik från någon bandspelare, och somliga har redan börjat festa och dansa så smått.
Då händer det otänkbara. En av de dansande, en kvinna i dryga 30-årsåldern, segnar ned. Ambulans hämtar henne, men det ska snart visa sig att hennes liv inte går att rädda. Festen avblåses och spelningen genomförs självklart inte.
Om detta är ett omen inför de ganska traumatiska drygt elva år som ska följa i Vättersnäs… Ja, det kan man undra.
I väntan på att sista tidningen ska tryckas (med de klassiska raderna ”I Vättersnäs växer grönare gräs” på förstasidan) festas det i de lokaler som Smålands Folkblad strax ska lämna. Stämningen är hög, och Smålands Folkband har burit in sina instrument. Gruppen ska förnöja arbetskamraterna med lite musik för att förgylla festen. I väntan på detta spelas det musik från någon bandspelare, och somliga har redan börjat festa och dansa så smått.
Då händer det otänkbara. En av de dansande, en kvinna i dryga 30-årsåldern, segnar ned. Ambulans hämtar henne, men det ska snart visa sig att hennes liv inte går att rädda. Festen avblåses och spelningen genomförs självklart inte.
Om detta är ett omen inför de ganska traumatiska drygt elva år som ska följa i Vättersnäs… Ja, det kan man undra.
Kanske inte i pensionärernas smak
I slutet av 70-talet och början av 80-talet är sommarens höjdpunkt i Jönköping för många Sommarunderhållningen i Rådhusparken. En lokal motsvarighet till vad Allsång på Skansen i TV skulle utvecklas till, kan man säga. Programledare var länge den populäre programledaren på Radio Jönköping, Pelle Nyqquist. Denna sommar hade en annan känd jönköpingsprofil, Ingegerd Elmqvist (senare känd som Kristina Nero), tagit över.
Någon av dem som planerade underhållningen hade hört talas om Smålands Folkband och blev nyfiken. Kunde journalister verkligen spela och sjunga?
Ingen ställde frågan: är det här rätt akt på rätt plats? Inte Smålands Folkband heller, som löjligt smickrade glatt tackade ja till att få spela inför en större publik.
Hur det gick? Ja, som alla inblandade förtjänade. Det blev en kulturkrock utan like. Publiken förstod ingenting. Inte bandet heller. Och framför allt inte programledaren.
Det regnade, så underhållningen flyttade in i Brahesalen. Förbluffade pensionärer försökte förstå vad det här skulle vara bra för. Och vägrade definitivt att sjunga allsång i refrängen till ”Huskvarna, Huskvarna” (”det är dags att kasta loss”). Kanske kom alla från Jönköping.
Folkbandets blandning av gravallvar och klackspark, av rock och progg och Dylan, har sällan hamnat mer fel.
När bandet tågade av scenen, vinkade en av medlemmarna glatt till sin far och lillasyster som satt mitt bland publiken. Dom tittade bort och vinkade inte tillbaka.
Barnens Stadsparksdag - vilken dag!
Konsert på Barnens Stadsparksdag i juni 1980.
Vem kan glömma den här dagen? Smålands Folkbands första spelning inför riktig publik! Gruppen var en av många lokala akter, som framträdde på en liten scen inte långt från Stadsparksvallen.
Smålands Folkband spelade två låtar, troligen, varav den ena helt klart var ”Flytta till Vättersnäs”. Publiken visste nog inte vad dom skulle tro. Sant är att kulturnämndens ordförande, Ann-Marie Eklund (fp), infann sig och vädjade att man skulle spela lite tystare. Ljudet störde aktiviteterna på en angränsande scen, ansåg hon.
På de många bilderna som någon av gruppens anhöriga tog, kan man se hur glada, unga och vackra vi var.
"Lennart Leijon sa till Nisse Nordh..." I Norrahammar!
Konsert hemma hos Lennart Leijon i Norrahammar.
Folkbandet hyrdes in till födelsedagsfest hemma hos Lennart Leijon, redaktionschef på Smålands Folkblad (förevigad genom ””I Norrahammar”) och spelade för en ganska stor mängd gäster i Leijons gigantiska bostad på Spånhult i Norrahammar.
Låten "I Norrahammar", denna trotjänare på Folkbandets repertoar, hade dock inte sett dagens ljus vid detta tillfälle.
Folkbandet hyrdes in till födelsedagsfest hemma hos Lennart Leijon, redaktionschef på Smålands Folkblad (förevigad genom ””I Norrahammar”) och spelade för en ganska stor mängd gäster i Leijons gigantiska bostad på Spånhult i Norrahammar.
Låten "I Norrahammar", denna trotjänare på Folkbandets repertoar, hade dock inte sett dagens ljus vid detta tillfälle.
Rockfest 2 - matförgiftning!
En rockfest till hemma hos Odd & Nina. Matförgiftning. Palla med sjuka musslor.
Två rockfester var det absolut. Och den ena, som alltså var den andra, drabbades av den tråkiga omständigheten att de flesta av gästerna blev matförgiftade. Skälet ttill det var att bandet lagade maten – en större mängd paella – redan dagen före och lät den sedan stå, tills den uppvärmdes kvällen därpå. Det visade sig att musslorna som ingick i rätten inte tålde den behandlingen, så lyder i alla fall teorin, och många av gästerna tålde sedan inte musslorna…
Själv är jag inte så förtjust i musslor, så jag blev inte sjuk. Alla medlemmar i Folkbandet var inte lika lyckligt lottade. Liksom åskådarna.’
Om detta var den sista rockfesten, och om paellan var skälet till det – ja, vem vet?
Repertoaren? Ungefär samma som föregående rockfest. Publiken? Lika välvillig. I varje fall tills magsjukan satte in. (Och det gjorde den turligt nog inte förrän alla gäster gett sig hem igen.)
Två rockfester var det absolut. Och den ena, som alltså var den andra, drabbades av den tråkiga omständigheten att de flesta av gästerna blev matförgiftade. Skälet ttill det var att bandet lagade maten – en större mängd paella – redan dagen före och lät den sedan stå, tills den uppvärmdes kvällen därpå. Det visade sig att musslorna som ingick i rätten inte tålde den behandlingen, så lyder i alla fall teorin, och många av gästerna tålde sedan inte musslorna…
Själv är jag inte så förtjust i musslor, så jag blev inte sjuk. Alla medlemmar i Folkbandet var inte lika lyckligt lottade. Liksom åskådarna.’
Om detta var den sista rockfesten, och om paellan var skälet till det – ja, vem vet?
Repertoaren? Ungefär samma som föregående rockfest. Publiken? Lika välvillig. I varje fall tills magsjukan satte in. (Och det gjorde den turligt nog inte förrän alla gäster gett sig hem igen.)
Rockfest 1 - inför välvillig publik i Rockcafét
Rockfest hemma hos Odd & Nina. Version av Leonard Cohens ”Suzanne” ingick. Jens Strömberg och Peter Birgerstam anlände i taxi.
Det är svårt att hålla ordning på de första rockfesterna. Men principen var i alla fall att vi bjöd hem alla vi kände till Odds och Ninas hus på Tenhultsvägen, det var en bra chans för bandet att så här tidigt i sin karriär få spela för en lagom stor, och mycket välvillig, publik.
Kvällens höjdpunkt under en rockfest (i alla fall för gruppen) var själva spelningen, som skedde på undervåningen – den f d ICA-butik som nu var Smålands Folkbands replokal.
(Ja, vi köpte just det huset av det skälet – att bandet skulle ha nånstans att spela.)
Vilka låtar som ingick? Säkert "Flytta till Vättersnäs", "Husbåt på Vättern" och "A6 kanoner" samt en del av de andra tidiga låtarna ur repertoaren. Och så Leonard Cohens "Suzanne" i ganska rockig version. (Lite som R E M skulle ha gjort den...!)
Polisen stoppade premiären
Konsert hemma hos JP-journalist på hennes avskedsfest. (Inställd).
Det man minns var hur gruppen bar in sina instrument via JP-journalistens (hon hette nog Lena-Karin) balkong. Klockan var mellan elva och tolv på fredagskvällen. (Som tur var hade vi inga trummor på den tiden.) Misstänksamma grannar ringde polisen, så innan man ens hunnit ta en ton, rullade en polisbil upp utanför och en uniformerad konstapel ringde på dörren.
Följaktligen fick Smålands Folkbands första spelning inför publik uppskjutas. Senare samma kväll genomfördes dock spelningen hemma hos Ingrid, hon bodde i villa så grannarna hade inte samma insyn. Dock nästan helt utan publik.
Det man minns var hur gruppen bar in sina instrument via JP-journalistens (hon hette nog Lena-Karin) balkong. Klockan var mellan elva och tolv på fredagskvällen. (Som tur var hade vi inga trummor på den tiden.) Misstänksamma grannar ringde polisen, så innan man ens hunnit ta en ton, rullade en polisbil upp utanför och en uniformerad konstapel ringde på dörren.
Följaktligen fick Smålands Folkbands första spelning inför publik uppskjutas. Senare samma kväll genomfördes dock spelningen hemma hos Ingrid, hon bodde i villa så grannarna hade inte samma insyn. Dock nästan helt utan publik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)