I slutet av 70-talet och början av 80-talet är sommarens höjdpunkt i Jönköping för många Sommarunderhållningen i Rådhusparken. En lokal motsvarighet till vad Allsång på Skansen i TV skulle utvecklas till, kan man säga. Programledare var länge den populäre programledaren på Radio Jönköping, Pelle Nyqquist. Denna sommar hade en annan känd jönköpingsprofil, Ingegerd Elmqvist (senare känd som Kristina Nero), tagit över.
Någon av dem som planerade underhållningen hade hört talas om Smålands Folkband och blev nyfiken. Kunde journalister verkligen spela och sjunga?
Ingen ställde frågan: är det här rätt akt på rätt plats? Inte Smålands Folkband heller, som löjligt smickrade glatt tackade ja till att få spela inför en större publik.
Hur det gick? Ja, som alla inblandade förtjänade. Det blev en kulturkrock utan like. Publiken förstod ingenting. Inte bandet heller. Och framför allt inte programledaren.
Det regnade, så underhållningen flyttade in i Brahesalen. Förbluffade pensionärer försökte förstå vad det här skulle vara bra för. Och vägrade definitivt att sjunga allsång i refrängen till ”Huskvarna, Huskvarna” (”det är dags att kasta loss”). Kanske kom alla från Jönköping.
Folkbandets blandning av gravallvar och klackspark, av rock och progg och Dylan, har sällan hamnat mer fel.
När bandet tågade av scenen, vinkade en av medlemmarna glatt till sin far och lillasyster som satt mitt bland publiken. Dom tittade bort och vinkade inte tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar