30 år efter Barnens Stadsparksdag hamnar Smålands Folkband på museum
Långfredagen 2002. Folkbandets medlemmar lade ned instrumenten och spriddes åter för alla vindar.
2003. 2004. 2005. 2006. 2007. 2008. 2009. Åren gick. Bandet vilade stilla i sin sarkofag i det milda skenet från sin egen myt.
Än var det länge till 2022.
Men i motsats till många andra band som inledde sina karriärer på 70-talet levde samtliga Smålands Folkbands medlemmar i högönsklig välmåga. Embryot till nya återföreningar fanns och alla sju hade en gång visat att dom var redo.
Så i maj 2010 när kallelsen kom - från självaste Jönköpings Läns Museum - så var betänketiden kortare, liksom startsträckan. Repetition genomfördes, nästan mangrant, i Göteborg första söndagen i juni.
Ännu en, lördagen 12 juni, i Ungdomens Hus (!) i Jönköping, denna gång med alla sju originalmedlemmarna. Händelsevis första gången sedan långfredagen 2002, då alla träffades.
Äntligen var Smålands Folkband museiföremål! Själva anledningen till konserten var museets utställning och föreläsningsserie till proggrörelsens och 60-70-talens vänstervågs lov. Ett sammanhang där Smålands Folkband i sin egenskap av raffig vuxenpunk näppeligen passade in. Men upproriska och aningen (pretto)politiska var ju texterna. Och lokala, som påpekats i åtskilliga andra sammanhang.
Soundcheck på Länsmuseet på eftermiddagen. Gemensam måltid på Smedjegatan. Lite rastlöst strosande i museets dolda vrår, bland alla de målningar av John Bauer som i vanliga fall är museets stolthet, och sedan - efter en ändlös och delvis missvisande introduktion av intendenten Lars Östvall, själv medlem i muséets eget band - plats på scen!
Öppningsnummer: A6 Kanoner. Extranummer: A6 Kanoner. Däremellan: Husbåt på Vättern, Grävling i jul, I Norrahammar, Var blev nya tiden av och Cykla upp tll Bymarken. För omväxlings skull hade gruppen tillgång till professionell utrustning och kunde leverera en rad korta, ilskna nummer som blev en välgörande kontrast till de drömska och perfekta klangerna från Ragnarök, som spelade före.
"Vi hade tur med allting utom vädret"... Utom tvekan var detta Smålands Folkbands kallaste utomhusspelning någonsin, den iskalla vinden från Vättern (ökänd från en av gruppens låtar) fick junikvällen att kännas som mars. Och säkert var det detta, snarare än det musikaliska utbudet, som fick många potentiella åskådare (både nya och gamla beundrare) att utebli.
Var Smålands Folkband vackrare än någonsin? Troligtvis. Bättre än någonsin? Det påstod inte så få vittnen, sådana som varit med från första början. Äldre än någonsin? Otvivelaktigt!
Gruppens gemensamma ålder vid denna senaste spelning torde uppgå till typ 380 år, vilket kan jämföras med 170 år 1982. Annars var det mesta sig likt. Inget av medlemmarnas barnbarn (nja, det är faktiskt bara en i gänget som har, men han är både mor- och farfar) fanns dock, turligt nog, i publiken.
Man vill ju inte känna sig gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar