Den sorgliga sanningen är ju att ingen vet när Smålands Folkband hade sin första spelning. Det är ju också oklart om det överhuvudtaget var en spelning. Eftersom polisen kom redan innan dom första ackorden utmynnat i ett scenframträdande.
Men som herr Lundell påpekat (i ett annat sammanhang) kanske det ändå var en spelning.
Det är ju också lika sorgligt sant att ingen egentligen minns om detta skedde på 1970- eller 1980-talet.
Vad som däremot måste stå klart för varje trogen läsare av allt som skrivits om Smålands Folkband är att gruppen inte var tidningen Smålands Folkblads orkester. Gruppen uppstod snarare trots än tack vare tidningen vars namn var så snarlikt.
Att en överväldigande majoritet av gruppmedlemmarna var anställda där (för det mesta), kan ju också ha spelat in. Lite grann.
Men: något organiserat samröre, eller sponsring, förekom inte. Endast vid några få tillfällen korsades de båda storheternas kurs. Oftast med katastrofalt resultat.
Men, men... Bättre sent än aldrig. När Smålands Folkblad (dagstidningen) redan legat i graven mer än tre decennier och the sequel, Smålands Folkblad (veckotidningen) också somnat in - då skedde äntligen en spelning i samband med en Smålands Folkbladsaktivitet.
Fast spelningen skedde ju inte i samband med tidningen, för den är nog död och begravd nu, utan boken, dvs "Smålands Folkblad, en bok om en tidning" på dess släppfest 21 september 2015. Och den skedde till allmän förvåning, delvis även för de inblandade.
Det var fyra av de sju folkbandarna som gladde auditoriet en trappa ned på en sylta vid Västra Storgatan, många men inte alla en gång anställda på Småland Folkblad (tidningen). Bland annat fick dom höra "A6 kanoner", "Husbåt på Vättern", "Cykla upp till Bymarken", "Grävling i jul" och förstås "Flytta till Vättersnäs".
Hur det var? Så där. Fast man kan också beskriva det hela på det här viset:
- Tack för ert framträdande med Folkbandet härförleden. Det fann jag stort nöje i.
- Tack, det var vänligt. Jag måste erkänna att det var väldigt orepeterat. Fast det framgick nog.
- Feelingen vann över det sceniska.
Detta från en person, som är legendarisk för sin förmåga att aldrig någonsin stryka någon, eller något, medhårs. Så det måste väl vara sant då. Eller så har det välvilliga vittnet bara blivit gammal och mjäkig.
Det här var för övrigt första gången gruppen framträdde helt utan kvinnliga medlemmar. Så egentligen var det ju inte riktigt Smålands Folkband. Snarare, typ, SmåBand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar