Plötsligt händer det: JP hedrar Smålands Folkband

 

Smålands Folkband upphörde egentligen 1982. Men har gjort comeback tre gånger:

 2002 på Huskvarna Folkets Park inför en fyrsiffrigt antal åskådare.

 2010 vid Länsmuséet inför en mindre skara publik.

 Och 2021, i Vänthallen på Norrahammars f d järnvägsstation inför en mycket liten skara trogna supporters.

 Men idag, 28 maj 2022, blir vi äntligen profeter i vår hemstad, när Den Malliga Morgontidningen skriver om oss på sin ledarsida. 

 Jag skapade "Husbåt på Vättern" i ett angrepp av kreativitet, just när jag vaknade i den lägenhet på Torpa, där jag bodde våren 1979. Plötsligt insåg jag att Creedence-klassikern "Proud Mary", som också Ike&Tina Turner samt Knutna Nävar gjort covers på, var som gjord för att döpas om till "Husbåt på Vättern". Resten är, typ, historia.

 Så här lyder Smålands Folkbands text:

“Jag bodde i en träkåk vid Vättern,

sura gamla käringar störde min sömn,

hela livet kändes som en enda plåga,

tills jag flytta alltihopa ut på sjön.

Ingenting kan va bättre,

än att bo i en husbåt på Vättern,

på sommarn sommarn

hela långa sommarn.

Jag bodde 20 år vid Vättern,

aldrig något roligt kunde jag hitta på,

jag såg aldrig Jönköpings ljusa sidor,

tills jag flytta ut på böljan blå.

Ingenting kan va bättre,

än att bo i en husbåt på Vättern,

på sommarn sommarn

hela långa sommarn.

Det finns så många kyrkor vid Vättern,

dom sjunger sina psalmer så man bara vill dö,

så när det blir söndag och klockar börjar klinga,

seglar jag min husbåt bort till Visingsö.

Ingenting kan va bättre,

än att bo i en husbåt på Vättern,

på sommarn sommarn

hela långa sommarn.”

På scen 27 november 2021 i Norrahammar.

Själv jobbade jag på Jönköpings-Posten från 23 januari 1977 till sista maj samma år. Innan dess hade jag jobbat drygt fyra år på koncernens flaggskepp på Höglandet, Smålands-Tidningen med avläggare. 1 juni 1977 började jag på den lilla uppkäftiga konkurrenttidningen, Smålands Folkblad, och jobbade där ända tills jag 1986 räddade mig över på radion (först LRAB, sedan SR).

 45 år senare får jag äntligen pay-back från Jönköpings-Posten. Bättre sent än aldrig.

(Fotnot: Enligt Radio Jönköpings mångårige kanalchef Janne Svensson är det hypnagoga tillståndet, morgonens uppvaknande, den mest kreativa tidpunkten för en människa. I mitt fall, i detta fall, verkar det stämma.)

(Fotnot: Vem är Erik Luth? Bandkollegan och vännen Peter Johnson skriver: "Hans mamma var elev till mig på Svf för länge sedan och har nog traderat låten...")

Smalands Folkband Sangbok: Husbåt på Vättern

I Norrahammar; "kanske Smålands Folkbands sista sång"

4.185 dagar sedan sist, den där museispelningen 2010, var det dags igen: Smålands Folkband på scen inför publik. En liten publik, det medges, men naggande god.

 Och i en lokal som gjord för en sådan här intim spelning. Trång men tillåtande, och lagom högt i tak så att balansen mellan den icke förstärkta sången och de bitvis förstärkta instrumenten funkade, och texterna hördes så mycket man kunde önska.

 I Norrahammar, så ni kan gissa vilken låt som var öppningsnumret. "Lennart Leijon sa till Nisse Nordh: här så blev vår lycka gjord..."

Gruppen spelade elva låtar, fem i första halvlek och sex i andra, nämligen: I Norrahammar. Husbåt på Vättern, Grävling i jul, Var blev nya tiden av och A6 kanoner. Lennart Hall, Flytta till Vättersnäs, Riv ni era kyrkor, Huskvarna Huskvarna (för första gången sedan 1982), Cykla upp till Bymarken och (förstås, ännu en) A6 kanoner.

 Publiken sjöng glatt med i refrängerna till Flytta till Vättersnäs och A6 Kanoner, och stämningen var på topp.

Efter konserten följde ett trevligt mingel med deltagarna i publiken. I en hel del fall handlade det om återseenden efter decennier.

 En bra start på helgen var repetitionen i Ninas sommarstuga i Bjällebäck utanför Gränna.

 En riktigt trevlig stund, somliga medlemmar träffas ganska ofta, andra knappt alls, att alla är på plats samtidigt har inte skett sedan 2013.

Om minnet stämmer, så framträdde Smålands Folkband (unga, vackra och oförstörda) inför publik första gången på Barnens Stadsparksdag i Jönköping i juni 1980. 41½ långa år har förflutit då vi, 27 november 2021, spelar inför en ungefär lika stor publik, på Väntsalen, Norrahammars station.

 Var det sista gången? En del av medlemmarna tyckte det. "Om tio år... då är vi 80 år gamla", sa dom med viss skräck.

Fast varför vänta tio år? Utan tvekan hade vi alla tillräckligt roligt denna helg för att vilja göra det igen, om erbjudandet och möjligheten dyker upp innan vi gått in i senilitetens dimmor (eller något liknande öde).

Tänk i alla fall: En ensemble vars fyra senaste spelningar med publik varit: hösten 1982 (Bacchi Lyra), 27 mars 2002 (Huskvarna Folkets Park), 13 juni 2010 (Länsmuseet) och 27 november 2021 (Väntsalen, Norrahammars f d järnvägsstation). Medlemmarna är identiskt samma sju. Den sammanlagda åldern nu 465 år.

 Jag undrar hur många band som kan slå det.

"Så fast åren har flytt, så känns ingenting nytt, vi sjunger om Jönköping ännu en gång; och säger förlåt om just denna låt, ej är Smålands Folkbands sista sång."

Smålands Folkband Gigbook: Barnens Stadsparksdag - vilken dag! (smalandsfolkbandgigbook.blogspot.com)

2018 Hjulfhult Sessions

22-23 september 2018, fem år efter förra sammandraget, var det dags igen. Smålands Folkband, denna legendariska och med tiden allt mer vuxna men fortfarande ganska raffiga ensemble, sammanträffade i Hjulfhult, på gränsen mellan Gnosjö och Gislaved.
 Vi hade ingen trummis, men trevligt (u o) ändå.

Det ingick en hel del annan kultur, som foto- och bilutställning i garaget.

Och hembygdsresa i tråddrageriets hjulspår. Någon undrade över hur man på 1700-talet kunde tillverka ett kvarnhjul som detta, till någon annan påminde om pyramiderna. Som ju byggdes tusentals år tidigare.

I Valån skeppades det timmer för hundra år sedan och på 1800-talet låg här en rad små industrier.

 Hjulfhult är ju känt från en av Folkbandets tidigare landsplågor, mest känd som "Sven tog  bussen norrut" (från Västbos ödemark).
 Mycket vatten har runnit Nissan sedan de raderna skrevs, but here we are again!

Söndagsvandring till sjön (som egentligen är en del av Nissan), och provsittning utanför Svens nybyggda snygga garage.

 Och att fotograferas på en trappa är aldrig fel.
(Hur det lät? Kan någon fortfarande spela? Har någon lärt sig sjunga? Jo då, det lät helt okay. Är det någon som har ett bra förslag var 40-årsjubileumsspelningen ska ske?
 Denna gång gärna inför publik. Det var ett tag sedan sist.)

Vem vet hur gammalt ett Folkband kan bli?

Smålands Folkblad levde 90 år. Lika långlivat torde väl inte Smålands Folkband, vuxenpunkbandet som uppstod på tidningen, bli. Men gruppen, som var mest livaktig runt 1980, framträdde på nytt 2002 och 2011 (mer än 30 år efter premiären), och existerar förmodligen fortfarande. Så vem vet hur gammalt ett Folkband kan bli?

Gruppens korta karriär kantas av en rad anekdoter:

·        Första spelningen stoppades av polis, sedan oroliga grannar slagit larm redan när instrumenten bars in.

·        Under första spelningen för publik, på Barnens Stadsparksdag, uppmanades gruppen av kulturnämndens ordförande att spela tystare, eftersom man störde gymnastikuppvisningen intill.

·        På en spelning för goda vänner i gruppens eget RockCafé lyckades man matförgifta en stor del av publiken . (NB: Låt inte paellan, med musslor, stå över natt!)

·        Man framträdde under namnet ”Killing Cow” på Diskoteket Huset 23.30-24.00 sista december 1980. En av låtarna var specialskriven för tillfället: 1981, hette den.

·        Kvällstidnings- och tv-kändisen Lasse Anrell sjöng kör på låten ”I Norrahammar” vid gruppens framträdande på musikföreningen Acnes stora musikfest i Huskvarna Folkets park 2002.

·        Ett av gruppens framträdanden fick inställas på grund av ett tragiskt dödsfall.

·        Vid gruppens största framträdande, som förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park 31 mars 2002, spelade man inför 1300 åskådare. Det var gruppens första spelning på 20 år.

Smålands Folkband uppstod hemma hos Ingrid Norrman och fick inom kort sex medlemmar – också Peter Johnson, Per-Arne Fernsund, Sven Magnusson, Nina Glans och Odd Clausen. Efter något år anslöt en sjunde medlem – den ende som aldrig jobbat på Smålands Folkblad, utan i stället hos konkurrenten JP – Peter Birgerstam.

När gruppen kom till någon gång i slutet av 1979 eller början av 1980 var det si och så med både kunnande och repertoar. Tre av sex kunde spela, tre kunde det inte. Så sättningen till en början blev: två gitarrister: Nina och PAF (båda duktiga), två basister: Sven (duktig) och Ingrid (nybörjare) samt två vokalister: Odd och Peter (utan tidigare scenvana). Trummor spelade ingen, Odd och Peter försökte sig på det när det behövdes, det visade sig att Peter var minst dålig av de två.

Med tiden utvecklades gruppen dock och fick med tiden spela på de flesta av ortens scener: I Stadsparken, på Badrock vid Rocksjön, i PB- och ED-gymnasiernas aulor, på Rigoletto i Folkets hus, akustiskt på visklubben Bacchi Lyra och inte minst i Huskvarna Folkets park. Första gången som en populär attraktion på den lokala musikföreningen Acnes största stund: en stor musikfest 3 juni 2002, huvudattraktioner Lolita Pop och Anders F Rönnblom, och andra gången alltså som förband till Nationalteatern 20 år senare.

Den berömmelse eller ryktbarhet gruppen med tiden fick berodde på tre saker: Det fanns en viss spänning och mystik i det faktum att alla i gruppen var – i vissa fall ganska välkända – journalister och rockskribenter i ortens tidningar. Och så var medlemmarna löjligt gamla, runt 30 år, några av dem hade till och med barn. Alltså mycket äldre än de flesta andra nya band som uppstod i punkvågens spår.

Det tredje ska inte förglömmas: Låtarna. Ofta välkända örhängen, med nya lokala, ofta rätt absurda texter, som ganska oförskämt och ibland helt verklighetsfrämmande beskrev Vätterbygden med ortsnamn som Jönköping, Vättersnäs, Huskvarna, Taberg, Norrahammar och Visingsö. Därtill två låtar som tog heder och ära av lokala kändisar (den ena framfördes försiktigt nog inte offentligt).

Det här tog nog sin början inför den stora flytten hösten 1980 då Smålands Folkblad, tidningen alltså, skulle flyttas från Klostergatan till nya lokaler och ny teknik i Vättersnäs. Framtiden såg alltså ljus ut och gruppen skrev en ny text på Bob Dylans ”Knocking on heaven´s door”. Den blev ”Flytta till Vättersnäs”. Här ett utdrag:

Jag kan höra en kyrkokör (halleluja halleluja)

 men jag längtar efter mera fräs.

 Alltid är det psalmer som stör,

 därför vill jag flytta till Vättersnäs.

 Fly fly flytta till Vättersnäs,  Fly fly flytta till Vättersnäs ,  Fly fly flytta till Vättersnäs ,

 Fly fly flytta till Vättersnäs.

Vill du veta mera om vår färd?

 Ta då och öppna din tidning och läs!

 Om hur vi har vunnit en bättre värld,

 nu när vi har flyttat till Vättersnäs.

 Fly fly flytta till Vättersnäs,  fly fly flytta till Vättersnäs ,  fly fly flytta till Vättersnäs ,  fly fly flytta till Vättersnäs ”.

Ytterligare en låt skrevs på samma tema, efter Tom Pettys ”You tell me”, som blev ”I Vättersnäs”:

I Vättersnäs, växer grönare gräs,

 det var svårt, men det blev vårt,

 allt du glömt, allt du hoppats och drömt,

 ja, du vet, det blir verklighet,

 i Vättersnäs.

 Ja, jag går här mitt i dammet,

 men jag har ett annat perspektiv,

 där bland väggarna av sammet,

 ska vi få ny mening med vårt liv.

I Vättersnäs, växer grönare gräs,

 det var svårt, men det blev vårt,

 allt du glömt, allt du hoppats och drömt,

 ja, du vet, det blir verklighet,

 i Vättersnäs.”

Den låten lades dock till handlingarna, eftersom sångarna aldrig riktigt klarade av att sjunga den.

Smålands Folkband var inget korprockband. Sambandet med tidningen var ringa, mer än att man ibland hamnade i dess spalter. Bara två gånger skedde ett samarbete.

Första spelningen, på den fest som skulle fira att sista tidningen gjorts i gamla lokaler och med gammal teknik, blev inställd den också. Festen för att fira sista blytidningen avbröts hastigt och mycket olustigt när en av tidningens kontorsanställda föll till golvet och senare avled. Mycket smolk i glädjebägaren, inte något sug efter musik och – tänker jag nu – kanske ett förebud om själva tidningens öde.

Andra spelningen skedde hemma hos redaktionschefen Lennart Leijon i dennes gigantiska hus i Spånhult, Norrahammar (med stor sannolikhet kom ”I Norrahammar” vars första ord är ”Lennart Leijon sa till Nisse Nordh, här så blev vår lycka gjord” till inför detta). Både festen och spelningen gick bra.

I övrigt pågick karriären utanför tidningshuset. Det kan dock vara värt att påpeka att två tidiga spelningar skedde på RockCafét, smeknamnet på den f d ICA-butik som upptog hela bottenplanet i Odds och Ninas hem i Huskvarna. Att de köpte just detta hus var ingen slump, bandet behövde ju en replokal (som efter bandets insomnande byggdes om till ett jättelikt kök- och matrum). På dessa fester var de flesta besökarna arbetskamrater och andra av medlemmarnas bekantskaper. 

 Men med tiden fick gruppen alltså en viss berömmelse, eller ryktbarhet, och katalogen med lokalt anknutna låtar blev bara fler och fler.

 Som ”Lennart Hall”, som på melodi ”A well respected man” hånade en lokal köpman som flydde sina skulder och försvann till Spanien.

 ”En morgon var han borta och kassaskåpet tömt,

och vi undra: var det verklighet, eller något som vi drömt?

För inte kan väl Lennart Hall helt plötsligt ge sig av?

 För han var så känd, och han var så rik,

men han drog sig inte för att lura sin publik,

 han stack utomlands med pengarna, till Medelhavets svall.

Lennart Hall!”

”Proud Mary” förvandlades till ”Husbåt på Vättern”:

“Jag bodde i en träkåk vid Vättern,
sura gamla käringar störde min sömn,
hela livet kändes som en enda plåga,
tills jag flytta alltihopa ut på sjön.
Ingenting kan va bättre,
än att bo i en husbåt på Vättern,
på sommarn, sommarn, hela långa sommarn”

Då och då skrev gruppen också egen låtar, den som väckte mest delade meningar bland medlemmarna var ”Cykla upp till Bymarken”. Att kalla texten beskäftig är väl ingen överdrift:

”Att cykla upp till Bymarken

 är både svårt och tungt,

 men vi klarar av det

 om vi bara tar det lugnt.

 För om man knyter näven

 kan man klara allt man vill,

 och det går ännu bättre

 om ni bara hjälper till.

 För när man kommit uppför branten,

 och kan skåda över kanten,

 blir allt som verka sant en jävla lögn”

 Vill ni studera hela Smålands Folkbands katalog, så är det bara att leta reda på ”Smålands Folkbands Sångbok” på nätet.

 Vi ska dock inte glömma bort gruppens ”hit”. Den som man brukade spela två gånger, den finns dessutom på skiva och på YouTube, nämligen ”A6 kanoner”, en tillspetsad version av Clashs ”Guns of Brixton”. (A6 var på den tiden ett artilleriregemente, på samma plats där det numera finns ett shoppingtempel).

 Det är inte helt oseriöst att hävda att den svenska covern är häftigare än det legendariska originalet, delvis på grund av texten.

”När Säpo sparkar in dörren, och frågar ”Hur är det här?”,

ger du dig då frivilligt, eller väntar du med gevär?

 När högern marscherar, och terrorn knackar på,

 då är det för sent att ångra sig, då är det dags att slå.

Dom har fängelser och poliser,

men vi har något mer,

 AAAA A6 kanoner.

AAAA A6 kanoner”.

 Smålands Folkblad var inte ens 1982 världens tryggaste arbetsplats, och till yttermera visso hade medlemmarna liv och karriärer att fundera på. Helt plötsligt hade halva Smålands Folkband flyttat till Göteborg och jobbade på tidningar där, och därmed hade gruppen helt plötsligt upphört.

 Sista spelningen blev den gudabenådade – tack vare en fantastisk publik – akustiska spelningen på visklubben Bacchi Lyra (ironiskt nog inhyst i Jönköpings-Postens djupa källarvalv) i slutet av1982. Ingen visste det då, men en saga var över.

 NOT! 20 år gick, utan att de sju folkbandsmedlemmarna samlades under samma tak en enda gång, då erbjudandet plötsligt kom: Vill ni vara förband till Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park på långfredagen 2002? (Möjligen hade gruppens rykte på avstånd blivit oförtjänst gott, de flesta hade glömt hur det faktiskt lät.)

 Smålands Folkblad, tidningen, hade då legat i sin grav mer än tio år, men de sju medlemmarna i Smålands Folkband, rockgruppen, var inte äldre och klokare än att dom efter viss eftertanke beslöt sig att tacka ja. (Möjligen på grund av det gigantiska gaget: 1.000 kronor.)

En repetition, på skärtorsdagen, och gruppen var tillbaka. På långfredagen 2002 inför 1300 (delvis) jublande fans på Parkettens vidsträckta golv. En konsert på 30 minuter, ungefär lika lång som den på Huset en nyårsafton för länge sedan, men lika hysteriskt nervösa var de sju folkbandarna inte denna gång – gamla och blaserade som de var nu i 50-årsåldern.

 I publiken trängdes medelålders proggare med Jönköpings socialdemokratiska kommunstyrelseordförande och hans riksdagsledamotshustru, gruppens avlagda och nuvarande älskare och älskarinnor, minst två tonårsdöttrar iförda gruppens legendariska Smålands Folkbandströjor (gjorda i batik av Nina mer än 20 år tidigare) och JPs reporter som sammanfattade det hela under rubriken ”30 minutes of fame.”

 Att Smålands Folkband gjorde comeback ännu en gång 2011 – då den äldste i gänget hunnit fylla 60 – i samband med länsmuseets proggserie, bekräftar bara gruppens oerhörda slitstyrka. En av gruppens bästa spelningar någonsin, men junikvällen var kall och publiken ganska lätt räknad.

 ”Det blåser kallt från Vättern,

 ska jag resa mig och gå?” som det heter i visan. Ganska många gjorde det.

 Var det sista kapitlet i Smålands Folkbands egen historiebok? Kanske, kanske inte. Kommer det nya erbjudanden kan vad som helst hända.

 För, som det heter i en av gruppens låtar, hittills aldrig spelad:

 ”Fast åren har flytt känns ingenting nytt,

vi sjunger om Jönköping ännu en gång,

och vi säger förlåt, om just denna låt,

ej är Smålands Folkband sista sång.”

Kollisionskurs med moderskeppet

Den sorgliga sanningen är ju att ingen vet när Smålands Folkband hade sin första spelning. Det är ju också oklart om det överhuvudtaget var en spelning. Eftersom polisen kom redan innan dom första ackorden utmynnat i ett scenframträdande.

Men som herr Lundell påpekat (i ett annat sammanhang) kanske det ändå var en spelning.

(http://smalandsfolkbandgigbook.blogspot.se/2010/08/polisen-stoppade-premiaren.html)

Det är ju också lika sorgligt sant att ingen egentligen minns om detta skedde på 1970- eller 1980-talet.

Vad som däremot måste stå klart för varje trogen läsare av allt som skrivits om Smålands Folkband är att gruppen inte var tidningen Smålands Folkblads orkester. Gruppen uppstod snarare trots än tack vare tidningen vars namn var så snarlikt.

Att en överväldigande majoritet av gruppmedlemmarna var anställda där (för det mesta), kan ju också ha spelat in. Lite grann.

Men: något organiserat samröre, eller sponsring, förekom inte. Endast vid några få tillfällen korsades de båda storheternas kurs. Oftast med katastrofalt resultat.

http://smalandsfolkbandgigbook.blogspot.se/2010/08/lennart-leijon-sa-till-nisse-nordh-i.html

http://smalandsfolkbandgigbook.blogspot.se/2010/08/odesdigert-slut-pa-festen.html

Men, men... Bättre sent än aldrig. När Smålands Folkblad (dagstidningen) redan legat i graven mer än tre decennier och the sequel, Smålands Folkblad (veckotidningen) också somnat in - då skedde äntligen en spelning i samband med en Smålands Folkbladsaktivitet.

Fast spelningen skedde ju inte i samband med tidningen, för den är nog död och begravd nu, utan boken, dvs "Smålands Folkblad, en bok om en tidning" på dess släppfest 21 september 2015. Och den skedde till allmän förvåning, delvis även för de inblandade.

Det var fyra av de sju folkbandarna som gladde auditoriet en trappa ned på en sylta vid Västra Storgatan, många men inte alla en gång anställda på Småland Folkblad (tidningen). Bland annat fick dom höra "A6 kanoner", "Husbåt på Vättern", "Cykla upp till Bymarken", "Grävling i jul" och förstås "Flytta till Vättersnäs".

Hur det var? Så där. Fast man kan också beskriva det hela på det här viset:

- Tack för ert framträdande med Folkbandet härförleden. Det fann jag stort nöje i.

- Tack, det var vänligt. Jag måste erkänna att det var väldigt orepeterat. Fast det framgick nog.

- Feelingen vann över det sceniska.

Detta från en person, som är legendarisk för sin förmåga att aldrig någonsin stryka någon, eller något, medhårs. Så det måste väl vara sant då. Eller så har det välvilliga vittnet bara blivit gammal och mjäkig.

Det här var för övrigt första gången gruppen framträdde helt utan kvinnliga medlemmar. Så egentligen var det ju inte riktigt Smålands Folkband. Snarare, typ, SmåBand.

Bokenäs Tapes / Hink Sessions

Egentligen var det väl bara ett sommarläger. Och platsar kanske inte riktigt i Gigbook, när Smålands Folkband ännu en gång - trettio år efter bandets första avveckling - mönstrade alla sju medlemmar till en gemensam session.
 Ty publiken var bara en: Lisbeth. Å andra sidan är hon bandets allra trognaste fan och groupie och har varit med från den bittra begynnelsen, och stod dessutom 1982 och tröstade nyaste folkbandsbebisen medan föräldrarna levde loppan på scen.
 The Bokenäs Tapes - dock nästan utan tejp. En halvakustisk "Husbåt på Vättern", nedladdad i en Samsung Galaxy, är det enda ljud som förevigades.
 Och Hink Sessions, eftersom bandets percussionist (och hovfotograf) glömt trumsetet i forntiden, och fick nöja sig med att - med den äran -  klappa takten på en röd hink (bilden)..

Men vädret var bra (för att inte tala om maten). Och musiken också.
 En akustisk "Cykla upp till Bymarken" var så överjordisk att till och med dess bittraste motståndare (inom bandet) rördes till tårar. Och "Huskvarna Huskvarna" - nästan bortglömd ända sedan debaclet i Brahesalen och återupprättandet på Bacchi Lyra - var inte heller dum. Om "Blinkande grön gubbe" lyckades lösa en biljett till fortsättningen återstår dock att se (och höra).
 Kanske blir det snart ett kapitel till, redan 2014. Watch out Bondstorp, seismologerna spår att Smålands Folkband kan få ännu ett utbrott.
 I så fall med större publik. Kan man hoppas.

"detta legendariska jönköpingsband"

Så här skrev musikbloggen ollesmusik/The Music Box den 13 juni 2010:

Proggfest på muséet
 Länsmuseets proggfest i trädgården blev riktigt kul. Ragnarök har jag aldrig hört tidigare, men absolut något jag ska lyssna mer på i framtiden.

Premiär för min del blev det också med Smålands Folkband. detta legendariska jönköpingsband med rötterna i Smålands Folkblad. Av någon märklig anledning har jag aldrig hört dem spela förrut. men å andra sidan var det åtta år sen sist de stod på en scen, så tillfällena har ju inte varit särskilt många.
.

Dokument Folkbandet

 Två konserter från 1982.

Smålands Folkband under pseudonym. 31 december 1980.

 Kontraktet med sommarunderhållningen i juli 1980 - pga regn skedde spelningen i Brahesalen.

 16 maj 1981 - stödkonsert (med originell stavning) för Brandstationen.

 Oktober 1982 - Folkbandet på Bokcafé Viktoria.

 3 juli 1982 - musikfest i Huskvarna Folkets park.

 Mysteriet: Badrock 1982. Finns inte med bland spelningarna i katalogen på den här bloggen.

 Två artiklar från Badrock 1981, den övre i Smålands Folkblad, den undre i JP. Artikeln under t h är från SmFs förstasida efter Acnes musikfest i Huskvarna Folkets park.

Stadsparksvallen, Kinnarps Arena, Elmia, Idrottshuset, Smålands Musik och Teater

...är arenor där Smålands Folkband aldrig framträtt. Än så länge. Du som funderar på att arrangera konserter där under de närmaste 20 åren, ska absolut reflektera på att engagera Folkbandet.
 På de flesta andra scener i jönköpingstrakten har Smålands Folkband dock spelat, vilket framgår av konsertkalendern här, där de flesta av gruppens spelningar under åren 1979-2002 finns med. (Om du har kännedom om någon som av någon anledning inte nämns här eller har kompletterande information - välkommen med din kommentar,)
 Trevlig läsning! Musiken beställer du från Ginza eller cdon.com. (Skojar bara.)

2010 - Folkbandet på museum

Det blåser kallt från Vättern...

30 år efter Barnens Stadsparksdag hamnar Smålands Folkband på museum

Långfredagen 2002. Folkbandets medlemmar lade ned instrumenten och spriddes åter för alla vindar.

2003. 2004. 2005. 2006. 2007. 2008. 2009. Åren gick. Bandet vilade stilla i sin sarkofag i det milda skenet från sin egen myt.

Än var det länge till 2022.

Men i motsats till många andra band som inledde sina karriärer på 70-talet levde samtliga Smålands Folkbands medlemmar i högönsklig välmåga. Embryot till nya återföreningar fanns och alla sju hade en gång visat att dom var redo.

Så i maj 2010 när kallelsen kom - från självaste Jönköpings Läns Museum - så var betänketiden kortare, liksom startsträckan. Repetition genomfördes, nästan mangrant, i Göteborg första söndagen i juni.

Ännu en, lördagen 12 juni, i Ungdomens Hus (!) i Jönköping, denna gång med alla sju originalmedlemmarna. Händelsevis första gången sedan långfredagen 2002, då alla träffades.

Äntligen var Smålands Folkband museiföremål! Själva anledningen till konserten var museets utställning och föreläsningsserie till proggrörelsens och 60-70-talens vänstervågs lov. Ett sammanhang där Smålands Folkband i sin egenskap av raffig vuxenpunk näppeligen passade in. Men upproriska och aningen (pretto)politiska var ju texterna. Och lokala, som påpekats i åtskilliga andra sammanhang.

Soundcheck på Länsmuseet på eftermiddagen. Gemensam måltid på Smedjegatan. Lite rastlöst strosande i museets dolda vrår, bland alla de målningar av John Bauer som i vanliga fall är museets stolthet, och sedan - efter en ändlös och delvis missvisande introduktion av intendenten Lars Östvall, själv medlem i muséets eget band - plats på scen!

Öppningsnummer: A6 Kanoner. Extranummer: A6 Kanoner. Däremellan: Husbåt på Vättern, Grävling i jul, I Norrahammar, Var blev nya tiden av och Cykla upp tll Bymarken. För omväxlings skull hade gruppen tillgång till professionell utrustning och kunde leverera en rad korta, ilskna nummer som blev en välgörande kontrast till de drömska och perfekta klangerna från Ragnarök, som spelade före.

"Vi hade tur med allting utom vädret"... Utom tvekan var detta Smålands Folkbands kallaste utomhusspelning någonsin, den iskalla vinden från Vättern (ökänd från en av gruppens låtar) fick junikvällen att kännas som mars. Och säkert var det detta, snarare än det musikaliska utbudet, som fick många potentiella åskådare (både nya och gamla beundrare) att utebli.

Var Smålands Folkband vackrare än någonsin? Troligtvis. Bättre än någonsin? Det påstod inte så få vittnen, sådana som varit med från första början. Äldre än någonsin? Otvivelaktigt!

Gruppens gemensamma ålder vid denna senaste spelning torde uppgå till typ 380 år, vilket kan jämföras med 170 år 1982. Annars var det mesta sig likt. Inget av medlemmarnas barnbarn (nja, det är faktiskt bara en i gänget som har, men han är både mor- och farfar) fanns dock, turligt nog, i publiken.

Man vill ju inte känna sig gammal.

20 år senare - 30 minutes of fame

Med Nationalteatern i Huskvarna Folkets Park inför storpublik

Spelningen på Bacchi Lyra i november 1982 tycktes bli den sista. Smålands Folkbands medlemmar gav sig ut på egna äventyr långt från Smålands Folkblad och Jönköping. Sven, Ingrid, PAF och Blonde hamnade alla i Göteborg, dit även Nina anslöt på 2000-talet, fast då var Sven redan sedan länge tillbaka i Jönköping (via Hjulfhult, händelsevis).

Odd flyttade till Skåne på 2000-talet, så i dagsläget är det endast Peter J som varit Jönköping trogen hela tiden. 2010 bor fyra folkbandare i Göteborg, två i Jönköping och en i Skåne.

Så allt var över. Trodde alla, även historieböckerna. Men år 2002 kom det förbluffande erbjudandet att spela igen - som förband till Nationalteatern på Huskvarna Folkets Park.

Ganska så häpnadsväckande med tanke på att Smålands Folkband aldrig var så¨framgångsrika som myten möjligen antydde 2002, och att gruppens sju medlemmar inte en enda gång träffats på en och samma gång sedan 1982. Några repetitioner hade med andra ord inte genomförts. De flesta hade lagt instrumenten och mikrofonerna på hyllan.

Skulle man? Vågade man? Kunde man? Risken att göra sig till åtlöje inför tusen åhörare var ansenlig, men längtan efterr "15 minutes of fame" var ännu större, visade det sig.

Smålands Folkband tackade ja. Och lyckades till och med, en dag i mars 2002, samlas alla till en repetition i ett garage i Huskvarna. Denna händelse uppmärksammades både i Radio Jönköping och i JP. Myten bara växte.

En andra repetition genomfördes samma dag som spelningen, på själva långfredagen 2002. Sedan var det dags att testa ljudet i Folkets park, varefter vidtog en ganska nervös väntan.

Denna nervositet blev inte mindre när Smålands Folkband till sist åter stod på scen, 28 mars 2002, och de första ackorden av "A6 Kanoner" hördes, för första gången på nästan 20 år. En fullkomligt fullsmockad Parketten, 1300 åhörare, bevittnade händelsen - bland dem Jönköpings styrande kommunalråd Peter Persson, två tonårsdöttrar, stolt bärande sina Smålands Folkband-t-shirts, samt ett antal mer eller mindre lösa förbindelser till gruppen.

Med tanke på omständigheterna får man nog säga att det gick jättebra. Lite ringrostigt kanske, då och då, men publiken var entusiastisk och gruppens medlemmar kände sig med tiden allt mindre nervösa. Smålands Folkband drog igenom "A6 kanoner", "Flytta till Vättersnäs", "Riv ni era kyrkor", "Lennart Hall", "´Grävling i jul", "I Norrahammar", "Husbåt på Vättern" och "A6 kanoner" en gång till.

Som en en exttra bonus kastade Odd ut ett antal överblivna exemplar av proggrörelsens tidning Musikens Makt bland de förtjusta åskådarna.

- Välkomna till Smålands Folkbands nästa spelning - år 2022...

Med dom orden lämnade Smålands Folkband scenen. Omtumlade men glada och stolta. "30 minutes of fame", som det stod i hyllningsartikeln i Jönköpings-Posten några dagar senare.

Det var över. Igen. Trodde alla.

Tidningarna hade mycket att skriva om.

Unplugged at Bacchi Lyra november 1982

Smålands Folkband fick Jönköpings-Posten att skälva i grunden

1982 började hjulen snurra långsammare på ekipaget Smålands Folkband. Basisten "Hot Hedvig" Ingrid bodde i Egypten med sin pojkvän, flera andra i bandet stod också och packade kappsäcken med sikte på Göteborg.

Men en sista spelning skulle det bli. Att det var den sista spelningen (på 1900-talet, alltså) var det nog ingen som anade men däremot förstod dom flesta att det var det kanske bästa framträdandet någonsin, och helt klart den mest tacksamma publiken.

Bacchi Lyra var en klassisk visklubb i källarvalven under Jönköpings-Posten - bara en sån sak! - som genom åren hade gästats av alla stora svenska vissångare, några mindre kända samt inte så utländska storheter. Dit inbjöds alltså Smålands Folkband, men tanken var att det hela skulle ske akustiskt...

Akustiskt! Smålands Folkbands medlemmar hade alltid - något ologiskt - trott att de små defekterna i kunnandet och framförandet doldes av högtalarna. Att spela och - inte minst - sjunga i en lokal där man (i teorin) kunde höra en knappnål falla, skrämde med andra ord skiten ur somliga.

Gruppen var dock mera smickrad än skrämd och bestämde sig för att ställa upp, dock med elektrisk bas och med trummisen förvandlad till "percussion".

Och vilken spelning det blev! Publiken var nämligen, minst sagt, med på noterna. De lokalironiska klacksparkarna i texterna hördes ju bättre än någonsin, och om sångarna sjöng falskt nångång... Ja, vem gör inte det?

Det visade sig att "A6 kanoner" och "Husbåt på Vättern" var som gjorda för unplugged, "Cykla upp till Bymarken" är ju akustisk till hela sin natur,.

För att inte tala om "Flytta till Vättersnäs". Tänk att höra hela publiken sjunga med i refrängen och klappa takten, det var som om låten aldrig skulle ta slut...

Så om Bacchi Lyra var slutet för Smålands Folkband, så var det verkligen ett lyckligt slut.

(Fast - visade det sig - fortsättning följde. Nästan 20 år senare.)

Sikta mot stjärnorna

3 juli 1982. Vem kan glömma?

Musikföreningen Acne - vars tidning följaktligen hette Mütolac, den enda tidningen som gav Smålands Folkblad det porträtt över helt uppslag gruppen så väl förtjänade - arrangerade stor musikfest i Folkets Park. Svenska gruppen Lolita Pop var det stora namnet, men massor av artister deltog, Smålands Folkband en av dem.

Folkbandets konsert utspelade sig inte i den stora inomhuslokal där de skulle framträda 20 år senare, men utomhusscenen lite längre ned i backen (den där man långt senare kunde avnjuta Alf Henrikssons huskvarnapjäs Bara tusen korta år) går inte av för hackor heller.

Där spelade Smålands Folkband denna junihelg 1982 inför fullsatta läktare, och en extra attraktion var att man för första gången erbjöd en körsångare på slagnumret "I Norrahammar". Nämligen den rödhårige rockkritikern med mera från Aftonbladet Lasse Anrell, tv-kändis i Sikta mot stjärnorna och själv f d JP-journalist samt god vän till flera i gruppen. (Dessutom medlem i kvällsblaskans betydligt mer kortlivade experiment Stina Hagen Band.)

Roligt. Men egentligen onödigt. Smålands Folkband behövde knappast draghjälp dessa förlovade dagar 1982. Allt flöt, låtarna satt som dom skulle och publiken var med på noterna.
 

Till kronprinsessans ära?

Fredagen 1 oktober 1982

Huset där Comfort Hotel Victoria nu ligger på F E Elmgrens gata i Jönköping har en anrik historia. En tid höll Sveriges Radio till där, Margareta Andermo (f d Johansson), mångårig radiomedarbetare med stor erfarenhet av biståndsprojekt var med på den tiden.

Sedan blev där Bokcafé Victoria under ett tiotal år. Bokcafét var löst anknutet till vänsterpartiet men attraherade också en hel del personer som kände sig som vänster utan att vara partiaktiva. Med tiden slogs Victoria ihop med ett annat bokcafé, nämligen Mot Strömmen, och flyttade till Kulturhuset med det logiska namnet Bokcafét.

(Ytterligare några bokcaféer kunde Jönköping erbjuda, Matts Nilssons privata anläggning på Klostergatan och så hade säkert kpml(r) något liknande.)

1982 inbjöd Bokcafé Viktoria en rad jönköpingsgrupper som ansågs ha hjärtat på rätt sida (dvs vänster) att spela på cafét på lördagarna. En sådan spelning gjorde Smålands Folkband en lördag i slutet av augusti, alltså bara en kort tid före riksdagsvalet i mitten av september.

Dret märkliga inträffade i samband med den spelningen att Odd, som egentligen var inkallad på repövning, lyckades utverka permission för att vara med på denna konsert, så att gruppen följaktligen kunde framträda förhållandevis ordinarie.

(Tveksamt dock om Ingrid, den ena basisten, var med. Kanske var hon i Egypten vid det laget.)

Dessutom var det här enda tillfället då gruppen framförde sin försvenskade version av Neil Youngs "Powderfinger". Inget mer av texten till den återstår i författarens huvud än de första två raderna, "Vakna mamma, kan du höra sjömännen som sjunger? Ja, dom ger hals för att höra ekot från land..."

Publiken var gisningsvis ett 25-tal personer. De var de enda som någonsin fick höra just den låten framföras från scen av Smålands Folkband.

En kväll på Roddarnas (eller två)

Och så finns det spelningar som man nätt och jämnt minns...

I varje fall finns det gott om roddare i Jönköping och Huskvarna. Och då avses inte sådana där muskulösa personer som bär ut och in instrumenten och kopplar in sladdarna medan gruppens medlemmar dricker öl. Några sådana roadies hade Smålands Folkband aldrig. (Groupies var det också tunnsått med.)

Bära fick man göra själv. Å andra sidan vägde grejorna inte så mycket. Skrymmande var dom inte heller - gick lätt in i Odds Saab 95. Smålands Folkband var inte Pink Floyd precis,

Men Roddare alltså. Sådana som ror. Både Jönköping och Huskvarna har sådana, kanske beror det på den överväldigande tillgången på vatten. (Samma sak kan f ö sägas om kanotister.)

Och dessa roddare har sina Roddarnas. Lokaler där dom sitter och putsar sina åror samt diskuterar styrketräning. (Har f ö läst en bok som hävdar att ingen - ingen! - sport gör lika ont som just rodd.) Och så hyr dom ut lokalerna på helgerna till folk som vill festa.

Roddarnas i Huskvarna ligger vid Vättern. Där spelade Smålands Folkband en lördag kväll (1981?) på en fest arrangerad av en österrikare vars hustru råkar vara syster till en av Smålands Folkbands medlemmar. (Både har rötterna i Hjulfhult. Nej, inte österrikaren.)

Mycket mera kan inte sägas just nu om den spelningen.

Mer än att den avvek på två sätt: Bättre mat (och dryck*) än vid normala spelningar. Och en publik som var mera intresserad av annat.



Men. Visst spelade Folkbandet en annan lördag kväll på Roddarnas i Jönköping? (Som ligger vid Munksjön.) Eller?


*Folkbandet var naturligtvis drogfritt. I varje fall i samband med spelning. I varje fall i princip.

En rökbomb i ED-aulan

27 februari i Erik Dahlberggymnasiets aula

Under sina två år i Jönköpings rockvärld på det tidiga 1980-talet växte Smålands Folkband långsamt in i sin roll som en av stadens musikaliska institutioner.

Med tiden var det en självklar sak att gruppen skulle inbjudas att delta när det arrangerades rockmusik.

Ett sådant tillfälle var en konsert i Erik Dahlberg-gymnasiets aula en lördag kväll. Sex-sju olika grupper deltog, kvällens huvudattraktion hette Nattwind, men Folkbandet var näst sist. Och följaktligen näst störst.

Spelningen som sådan vatr problemfri. Folkbandet kunde sina saker vid det här laget och framförde sina låtar med självklar auktoritet.

Jönköpings dåvarande musikfixare nummer ett Lennart "Lucas" Söderberg var på något sätt inblandad i detta evenemang, och kanske en av de skyldiga till kvällens överraskning.

Under Folkbandets sista låt briserade nämligen en rökgranat under Peter Blondes trumset till samtliga medlemmars lika delar förvåning och förtjusning.

Effektfullare blev det inte under gruppens karriär. Ljusshow kom aldrig på tal, men rök bjöds det alltså på denna lördagskväll i ED-aulan.



(När var det här? Gissningsvis första halvåret 1982.)

Stödkonsert för Brandstationen

En annan konsert som är lätt att datumbestämma, utspelade sig 16 maj 1982.


Detta var mitt under den häftigaste brandstations-kampen i Jönköping. Om ockupanterna fortfarande höll ut i Gamla Brandstationen eller redan hade blivit utkastade, får vara osagt.

Men de många anhängarna aktiverade sig på olika sätt. Bland annat fixade KF Sjöbo och dess ständige entusiast "Edde" Nilsson en stödkonsert i Folkets hus, på Rigoletto. (Där Folkbandet spelat en gång tidigare, under helt andra omständigheter.)

Smålands Folkband inbjöds självklart att delta i kampen, och svarade givetvis ja. Dock på ett villkor: Folkbandet krävde att få spela först.

Det var nämligen arbetsdag (lördag? söndag?), och minst en av gruppens medlemmar var tvungen att börja tjäna det fria ordet strax därefter.

Så blev det också. När ett nästan ändlöst ljudtestande äntligen var över steg Smålands Folkband upp på scenen för att med eftertryck ställa sig bakom kravet att Gamla Brandstationen skulle överlämnas till Folket.

För att demonstrera detta krav ännu tydligare hade gruppen försett sin kändaste låt med en ny refräng:

"Dom vill ha dockor av vax i lokalen, men det vill inte vi! A-A-A-A BRANDSTATIONEN!" (på melodi A 6 Kanoner.)

En junisöndag 1982 i historieböckerna

Jönköpings Stadspark 6 juni 1982


En och annan av Smålands Folkbands spelningar finns datummärkt i historieböckerna, ja, fast inte just av den anledningen.

Som konserten i Jönköpings Stadspark första söndagen i juni 1982, en del av en kommunal kultursatsning på den nya scenen på Stadsparkens översida, vid något som kanske heter Värendsberget.

Scenen uppspikad mer eller mindre egenhändigt av Lars Stalin (uttalas så att det rimmar på Wallin), Jönköpings egen Mr Arkitekt, mannen vars vision skapade miljonprogramområdet Råslätt, fast så här år 1982 ordförande i KAJ, Kulturalliansen Jönköping.

På denna scen stod denna junisöndag alltså Smålands Folkband, och solen sken ned över både bandet och ett 75-tal åskådare. Men det som historieböckerna minns är en händelse samma dag i Paris, på tennisarenan Roland Garros, där den då blott 17-årige smålänningen Mats Wilander erövrade sin första stora titel genom finalsegern mot Guillermo Vilas, Argentina.

Så det första som hörs på den kassettupptagning som finns bevarad från spelningen är gitarristen PA Fernsunds korthuiggna hälsning till publiken:

- Wilander vann, 1-6, 7-6, 6-0, 6-4,

Spritt jubel, Det var ingen tennispublik detta.

Desto större (och till synes oförklarliga) ovationer utbryter senare, under introt till A6 Kanoner, och orsaken var denna:

Gruppens ena sångare Odd krängde av sig sin t-shirt med Smålands Folkbands logga och avslöjade därmed att han bar en annan under: en nytryckt t-shirt med budskapet att Gamla Brandstationen skulle bli ett Ungdomens Hus.

För detta var ju mitt under brandstationskampens era. Natten mellan Valborg och 1 Maj 1982 hade, datumet valt med tydlig symbolik, denna byggnad ockuperats av ett antal aktivister med kravet att lokalerna, nu när räddningstjänsten flyttat till Rosenlund, skulle bli ett musik- och aktivitetshus. (Det tyckte inte politikerna, som föredrog att inhysa Dr Skoras Vaxkabinett där, alltihopa plågades svårt av ett löjets skimmer.)

Brandstationen hamnade till sist i Länsmusikens händer, och ungdomarna fick lokaler på tändsticksområdet. Men det ät en annan historia.

Själva konserten denna junisöndag gick bra. Detta var under Smålands Folkbands storhetstid. (Första storhetstid?)